onsdag 25 november 2009

Soldathustru

Nu är det på allvar!!! Fick ett tidigt sms om mellanlandning i Turkiet, och ett senare som bekräftade att de nu landat i Afghanistan. Vet inte om alla är på plats än, de åker tydligen i omgångar, men "mina" är där iallafall. Känns... både oroligt och spännande. Förberedelsen har varit väldigt lång. Men på nåt vis, när man får lång förberedelse, så känns det som att det aldrig ska bli verklighet. Men det är det nu... Min man och min styvson har klivit ut i talibanernas rike och där ska de verka i ett halvår. Och förhoppningsvis få tillfälle att göra något gott! Förbättra livsvillkoren för en oerhört utsatt civilbefolkning. Mm... lite stolt är jag allt över dom också, inte bara orolig. Många människor talar om att de vill göra saker men mina killar... dom gör faktiskt någonting.... puss på er!

Innan avresan har vi varit till svärmor i Jönköping, hittade tack vare henne en ny garnaffär där som jag verkligen måste rekommendera. Återkommer om det, hittar inte adressuppgiften nu... men... hon hade Rosa papperskassar och packade in garnet i rosa silkespapper... åååhhh så läckert.

Förra veckan tog vi en kryssning till Riga! Min första kryssning privat och mitt första besök i den delen av världen. Inte Görans förstås, han har ju varit överallt redan... men det var trevligt... gav verkligen mersmak. Gick givetvis omkring och tittade i gamla stan, det måste man ju, men hittade också en mer genuin och oändligt stor marknadsplats med både mat, hantverk och "grejer". På marknaden var priserna betydligt humanare än i gamla staden. Ett bärnstenssmycke måste man ju bara ha, ägde faktiskt inget, och hittade ett lokalt tillverkat, helt klart udda i ett litet marknadsstånd. Ingen "investering" men klart användbart. Garn... nej, det var det inget överflöd på men faktiskt börjar min man få upp väderkornet för längst bort på marknadsplatsen nosade han upp en pyttebutik som jag redan passerat som undangömt i ett hörn hade vanligt, rejält, tvåtrådigt kulört ullgarn på tvåhektoshärvor för dryga 20 kr/st!!!!! Men då hade vi gått mycket och länge... Båten... hm... hade en del fördomar... faktiskt besannades inte så många av dom. Det var riktigt trevligt och det beror absolut inte enbart på att det fanns ställen där man kunde sitta inomhus och RÖKA:-) Vilken lycka... få sitta ner, varmt och skönt, god dryck och tobaksrök.... Det var så härligt så stickningen fick faktiskt vila en stund, men den var med i väskan hela tiden.

På stickfronten... ja... det blir ett och annat... nu är det ju julmarknadsdags så jag fyller på lagret allt jag orkar... Inget direkt spännande och nyskapande som övriga stickerskor på nätet men så är det ibland. Återkommer med bilder så småningom. Har en massa projekt i huvudet, förmodligen fler än vad jag någonsin kommer att kunna förverkliga om jag inte tar hjälp. Det finns ingen ände på vad man kan göra mer stickor och garn.

2 kommentarer:

Eva i Halmstad sa...

Hej
Förstår att du är stolt, min son var i Adenviken (Me 01) och kom hem i September i år, i Maj kommer han och avlöser dina pojkar i Afganistan (Fs 19).

Första tiden i Adenviken var tuff tycker jag , han är ju min lille pojk (22år) =), han var med i VPD som bordade alla båtar och sökte igenom dom efter "piratmaterial".
Som tur är så hände de inte mycket där, skönt tycker jag men inte han.

Håller alla tummar jag kan för våra pojkar.
http://www.fredsbaskrarna.se/


Ha de gott på dej och sticka lungt.
Eva.

Monica sa...

Hej!
Oj så kul att vi har även detta gemensamt!!! Det blir lätt tjatigt för de som inte har anhöriga ute om man pratar om vad man känner så det känns skönt och viktigt att hitta andra som också upplevt de blandade känslorna! Förstår, tror jag, hur svårt det måste vara att släppa en son. För min del är ju lite van, min man arbetade utomlands redan när vi lärde känna varandra, men inte under omständigheter som de här. Men att se ett barn resa första gången måste vara jättesvårt. Var med på en anhörigdag och pratade med ett par mödrar som hade det riktigt jobbigt. Men man får lita på att alla tar hand om varandra och se att de får vara med om ett enormt äventyr som är livsdanande på många sätt. Den gemenskap de får är unik och livslång...

Kram
Monica