Labours day

heter första maj även här och många, men inte alla, arbetsplatser är stängda. Pratade nyss med Susan som berättade att man varje år har en samling i en park här, firar dagen, presidenten kommer och talar och så har man en tradition att plantera träd! I år var det dock inte de festligheter det brukar vara. Normalt är det den dag där anställda får löneförhöjning och presidenten brukar visst tala om det i sitt tal, men så icke i år. Livsmedelspriserna går upp fort här nu vilket givetvis, som allt annat, drabbar de fattiga värst. Inte heller det hade presidenten talat om så missnöjet var stort och det hade varit en del bråk.

Den höga, vackra kokosnötspalmen levde farligt

när valborgsmässoelden på Svenska skolan flammade upp under den.... Vilken märklig känsla att stå i den sammetsmjuka afrikanska natten höra på när svenska ungdomar sjöng "Vintern rasat ut...."

Det var inte mer än ett hundratal svenskar som samlats på svenska skolan för att traditionellt fira in våren i denna tid då afrika gått in i sin "vinter", dvs den svalare regnperioden. Det firades med de traditionella svenska sångerna, grillkorv och brasa och ett tal av vår svenska ambassadör Anna Brant. Göran kände en del sen tidigare så han gick omkring en del och pratade. Jag mådde sådär, vänsterfoten plågar mig ordentligt igen men jag ville verkligen ut och se lite folk så jag använde all energi jag hade och såg till att få sitta så gick det bra. Eftersom jag valt sittande position, och var lite trött efter allt ont var det bra läge att iaktta svenskars beteende. Nu har jag varit här ett tag och mött alla möjliga underbara och märkliga människor i diverse situationer. Att då komma in i ett svenskt sammanhang igen kändes kallt som IS!!!! Ingen kom och hälsade på mig fast jag satt där ensam på en liten mur. Ingen presenterade sig, ingen gick runt och skakade hand, ingen dansade när det sjöngs. Överhuvudtaget var det nästan ingen som sjöng med, så man fick en känsla av svensk kyrka. De grupper som snabbt bildades visade med sitt kroppsspråk att det var slutna grupper. Varken ambassadören eller ordföranden i Svenskföreningen kom och hälsade och denna kväll var jag inte på humör att själv agera heller så det blev inga nya kontakter knutna. Gode tid vad vi är kyliga, vi detta folk från norr som tror att vi är så bra..... Inser att jag när jag tittade på övriga också såg på mig själv!

Det var därför en befrielse att komma till dykklubben som var vårt nästa mål! Hann knappt in innan första kindpussen var ett faktum och både kända och okända kom fram och pratade. Det var levande orkester och i den bar som var placerad utanför den lokal som denna kväll var musiklokal var det experimentell bar där man kunde prova de mest mystiska drinkar. Jag skulle ha jobbat där den kvällen, men foten gjorde det synnerligen olämpligt så jag höll mig till en skön soffa och hade av och till sällskap av människor från all jordens hörn. Några för oss okända kom och pratade med Göran som visst börjar bli lite känd för folk som gillar att åka med GPS. Träffade också på rektorn på svenska skolan, och här, på dykklubben kom han faktiskt fram och hälsade, kanske beroende på att Göran hade haffat honom innan och påtalat att jag hade skrivit mail för flera månader sen och erbjudit mina tjänster men inte ens fått ett svar. Vi får väl se vad det kan bli framöver av det.....

Vi var dock kloka och for hem innan klockan var allt för sent men minnet av den här kvällens kontraster kommer att leva länge, länge inom mig....

Fredagsfunderingar i trevligt sällskap

Har sedan länge haft en stor förkärlek till etiopisk mat. När Göran ringde på fredagseftermiddagen och berättade att vi skulle till etiopiska restaurangen och äta var det således ett mer än välkommet besked på flera sätt. Inte minst för att det var skönt att komma ut en stund från lägenheten där vattnet nu var så slut att man varken kunde tvätta händerna eller spola på toa. Hade sparat vatten i hinkar och dricksvatten har vi ordnat men det räcker inte hur långt som helst. Dessutom skulle vi den här kvällen få sällskap jag inte tidigare träffat, ett antal norrmän som var på besök från Oslakontoret samt den etiopiske chefen som normalt håller till i Sudan. Har hört mycket om honom, men aldrig träffat honom.

Som vanligt när man möter människor från andra delar av norden är hälsningsritualerna viktiga. Blir riktigt glad av det!

Till bordet fick jag Göran och en herre som har en högre position i organisationen. Snett mittemot en anställd på kontoret här i Nairobi, som också hade kandiderat till en plats i parlamentet och har väldigt mycket intressanta politiska funderingar. Och mittemot en norsk dam som arbetar på Oslokontoret och har väldigt mycket erfarenhet av biståndsarbete. Oj... vilken intressant kväll det blev. Min slumrande hjärna fick jobba hårt och jag fick ett sug efter det fackliga arbetet hemma i Finansförbundet igen. Dels förhandlingarna som jag alltid älskat, dels de diskussioner man för med helikopterperspektiv. När man måste se övergripande och sortera bort detaljerna för att kunna styra åt det håll som stämmer mot de långsiktiga målen. När man måste sätta sig själv och de egna behoven och erfarenheterna åt sidan och försöka tänka övergripande. Det är svårt!!! Men så utvecklande och intressant!!! Önskar alla att få uppleva den känslan någongång när man lyckas övervinna sina egna begränsningar och se bortom horisonten.

Bl a pratade vi om vad som sker i ett samhälle när bistånd kommer in. Detta är verkligen ingen enkel fråga och ni som följt min blogg vet att jag kämpar för att förstå och för att försöka hitta en "sanning". Det finns så oerhört många snälla människor hemma som vill hjälpa till i u-länderna. Men hjälpen kommer dels inte alltid dit där den ska, dels påverkar den mottagarländerna på ett för de behövande ogynnsamt sätt. Något jag inte hade tänkt på så mycket tidigare gjorde ont i hjärtat att inse. När vi ger kläder, vilket vi ju gärna gör, slår vi undan de lokala marknaderna för klädtillverkning och det innebär ju att vi slår på de skapande, kreativa människor som står mitt hjärta så nära. När vi ger mat slår vi undan fötterna på den lokala mattillverkaren.

Finns det verkligen ingen som har det optimala svaret på hur vi ska få balans i världen??? Som det ser ut i dag kan vi bara inte fortsätta och om vi människor inte själva korrigerar, så lär ju naturen göra det så småningom och det vet vi ju alla att naturen är skoningslös.

Kontroversiella åsikter

När man är här, i Kenya, i den svarta verkligheten så ändrar många sina tankebanor. Så även jag som ni kanske märker. I onsdags, på dykklubben, fick jag lyssna på några yngre människor, av den sorten som vill rädda världen, som helt sonika förklarade "låt pandorna dö...."

Var tvungen att tänka lite på det där, det lät så grymt. Men nu tror jag jag tänkt så mycket så att jag kan dela tanken med er och förhoppningsvis få lite respons.

Om man betänker hur mycket pengar som läggs ner på att rädda utrotningshotade arter, arter som är på väg att dö ut för att evolutionen rullar på, och sätter det i kontrast mot att människor svälter, barn blir föräldralösa pga behandlingsbara sjukdomar som inte behandlas, och att vi kan leva som vi lever i västvärlden då blir det hela en smula märkligt.... Vad håller vi på med?

Å andra sidan lär det finnas forskare som menar att 100% av alla människor är döda och borta inom tjugo år så då spelar det kanske inte så stor roll vad vi gör med våra pengar just nu, utan människor är ju pengar rätt värdelösa....

Onsdagkväll är dykklubb

numera. Börjar bli en trevlig vana. Vill man kan man äta där, men maten serveras inte förrän vid 21-tiden. Lite sent för oss svenskar.

Igår var det i stort sett ingen där när vi kom, trots att vi kom sent. Men så småningom började folk trilla in och jag blev slutligen sittande med en tjej i 30-årsåldern. Har träffat henne förut men inte direkt pratat med henne. Var inte säker på vad hon jobbade med heller. Visade sig att hon jobbar för en sektion inom FN som har huvudansvar för miljöfrågor. Hon har som specialuppdrag att arbeta med transportfrågor och bränslets påverkan på miljön. Arbetar från Nairobi mot sydamerika, bl a Brasilien, och öststaterna i Europa. Gissa om den kvinnan hade ett och annat att berätta! Jag har nästan aldrig ägnat en tanke åt fordons bränsle, trots att jag arbetat med en hängiven miljöpartist, men igår fick jag verkligen lära mig ett och annat. Bl a är det bränsle som används i Afrika och sydamerika av sällsynt dålig kvalité. På vissa ställen använder man fortfarande bly för att det överhuvudtaget ska fungera. I Brasilien har man världens största ansamling av raffinaderier, många usla sådana, men ändå har man världens längsta tradition på att använda etanol. Tillverkas av sockerrör. Har använt det redan sen 1920-talet!!!

Vi pratade mycket om detta med etanol och tillverkningen av denna och tjejen hade många synvinklar att bjuda på. Bl a var hon inte helt säker på att det skulle vara bra att införa etanolbilar/flexifuel här i Kenya. Hon menar att det drabbar de fattiga genom att det förmodligen skulle bli så att man valde att använda värdefull åkermark till odling av etanolgrödor och då skulle matpriserna höjas vilket drabbar de som inte har....

Bara att inse... det är inte mycket man förstår men jag är oerhört tacksam för alla möten med människor som berikar mitt inskränkta sinne en smula...