Rift valley - människans vagga och vår första utfärd

Det var stort att komma till Afrika i allmänhet och Kenya i synnerhet. Såpfot (som egentligen heter Göran) har ju varit där mycket och länge och är acklimatiserad men undertecknad har inte rest till en annan kontinent nån gång förut. Så vad passade bättre än att den första längre turen fick gå dit där man tror att vi människor en gång uppstod! Rift Valley...

Resan dit gick genom byar där boskap vandrade fritt, människor satt, stod, låg och gick överallt. Och då menar jag ÖVERALLT. Det var tydligen helt ok att ta en tupplur i vägkanten där Afrikas svarta blommor frodades hej vilt (Afrikas svarta blommor kallas de svarta skräppåsar som blåser vind för våg vart man än befinner sig.) Vi reste genom massajland och Göran sa tidigt till mig att vara uppmärksam för massajerna är, trots sina vanligtvis röda klädnader, oerhört svåra att upptäcka eftersom de kan stå absolut stilla. Rätt hade han... i det som i så mycket annat. Man skådade en vy, helt ren från levande varelser men ju närmare man kom desto fler getter, kossor, får och/eller grant klädda boskapsvaktare hittade ögat. Försökte sätta mig in i vad de kan fundera på när de står där med blicken i fjärran men insåg att det bekväma livet hemma i sverige förstört min förmåga till den typen av insikter och fick nöja mig med den ro det gav i själen att se dessa människor.



Byarna blev färre, bara små massajbosättningar med de karaktäristiska lerhyddorna, och vi befann oss i vildmark... Steg uppför ett grönskande berg och när vi kom över krönet övermannades vi totalt av den otroliga vy som bredde ut sig. Det finns ingen kamera som kan ge det rättvisa! Bilden ovan är bara ett fåfängt försök att skildra en mikroskopisk del av Rift Valleys slätter. Pinade av vädrets makter, en evig miljö som lagrar miljoner hemligheter om livets uppkomst. Förtorkat av solen trots att vi nyss lämnar frodig grönska bakom oss men höjdskillnaden gör sitt...

Vi åkte, såg, förundrades och blev dammigare och dammigare av sand sompå något sätt tog sig in i bilen... Så småningom närmade vi oss ett samhälle! Såg riktigt civiliserat ut men låg där, mitt ute i ingenting! Visade sig vara ett internationellt bolag som byggt upp en liten stad kring en fabrik som utvinner soda ur den sodasjö som ligger där och som var dagens utflyktsmål. Förstora bilden bredvid så ser du HUR civiliserat det är... (Vilket iofs är en alldeles egen diskussion men ändå...)

Kom fram till sodasjön, kanterna var vita av saltavlagringar. Har lyckats läsa mig till att en sodasjö är en typ av alkalisk saltsjö med hög halt av natriumkarbonat. Man kan utvinna lut genom att förånga vatten från sjön. För att fenomenet ska kunna uppstå krävs bl a att det inte finns någon avrinning från sjön men att det är stor avdunstning. Just den här sjön är världens näst största producent av soda till glastillverkning. Sjön i sig är vacker och lockar till sig ett intressant fågelliv. Se bilderna nedan...








Vacker kan man däremot inte kalla fabriken...










Strutsar hittade vi lite varstans... och det som ligger över vägen är taggiga grenar som massajerna lägger ut för att hindra boskapen att försvinna. Smart och billigt stängsel. Och taggigt!!! Jag lovar.... var ju såklart tvungen att känna på växterna...

Såhär kan en bra väg se ut...

och såhär såg Göran ut efter vår dammiga färd... Undertecknad var om möjligt ännu dammigare men fastnade inte på bild...