Den höga, vackra kokosnötspalmen levde farligt

när valborgsmässoelden på Svenska skolan flammade upp under den.... Vilken märklig känsla att stå i den sammetsmjuka afrikanska natten höra på när svenska ungdomar sjöng "Vintern rasat ut...."

Det var inte mer än ett hundratal svenskar som samlats på svenska skolan för att traditionellt fira in våren i denna tid då afrika gått in i sin "vinter", dvs den svalare regnperioden. Det firades med de traditionella svenska sångerna, grillkorv och brasa och ett tal av vår svenska ambassadör Anna Brant. Göran kände en del sen tidigare så han gick omkring en del och pratade. Jag mådde sådär, vänsterfoten plågar mig ordentligt igen men jag ville verkligen ut och se lite folk så jag använde all energi jag hade och såg till att få sitta så gick det bra. Eftersom jag valt sittande position, och var lite trött efter allt ont var det bra läge att iaktta svenskars beteende. Nu har jag varit här ett tag och mött alla möjliga underbara och märkliga människor i diverse situationer. Att då komma in i ett svenskt sammanhang igen kändes kallt som IS!!!! Ingen kom och hälsade på mig fast jag satt där ensam på en liten mur. Ingen presenterade sig, ingen gick runt och skakade hand, ingen dansade när det sjöngs. Överhuvudtaget var det nästan ingen som sjöng med, så man fick en känsla av svensk kyrka. De grupper som snabbt bildades visade med sitt kroppsspråk att det var slutna grupper. Varken ambassadören eller ordföranden i Svenskföreningen kom och hälsade och denna kväll var jag inte på humör att själv agera heller så det blev inga nya kontakter knutna. Gode tid vad vi är kyliga, vi detta folk från norr som tror att vi är så bra..... Inser att jag när jag tittade på övriga också såg på mig själv!

Det var därför en befrielse att komma till dykklubben som var vårt nästa mål! Hann knappt in innan första kindpussen var ett faktum och både kända och okända kom fram och pratade. Det var levande orkester och i den bar som var placerad utanför den lokal som denna kväll var musiklokal var det experimentell bar där man kunde prova de mest mystiska drinkar. Jag skulle ha jobbat där den kvällen, men foten gjorde det synnerligen olämpligt så jag höll mig till en skön soffa och hade av och till sällskap av människor från all jordens hörn. Några för oss okända kom och pratade med Göran som visst börjar bli lite känd för folk som gillar att åka med GPS. Träffade också på rektorn på svenska skolan, och här, på dykklubben kom han faktiskt fram och hälsade, kanske beroende på att Göran hade haffat honom innan och påtalat att jag hade skrivit mail för flera månader sen och erbjudit mina tjänster men inte ens fått ett svar. Vi får väl se vad det kan bli framöver av det.....

Vi var dock kloka och for hem innan klockan var allt för sent men minnet av den här kvällens kontraster kommer att leva länge, länge inom mig....