Vaknade

vid halv nio (vi är två timmar före här) av att det skramlade lite mysigt i köket. Susan var redan på plats och höll på med den lilla disken jag lyckats prestera under två ensamma dagar. Fåglarna kvittrade utanför och solen bjöd generöst med ljus och värme. Låg kvar lite och funderade över hur gårdagens kommunikation med tidningarna hemma skulle te sig. Var i kontakt med Eskilstunakuriren och ÖstersundsPosten. Känns bra att få ge en lite mer nyanserad bild av livet här än vad man normalt får i svenska nyhetsmedia. Det är bara de blodiga och förfärande bilderna som publiceras. Liken blir omskrivna. Vad är det för intressant med de vanliga människornas lilla liv på andra sidan ekvatorn? De som kämpar på för att ge sina barn ett bättre liv trots ganska dåliga odds...

Gick upp och hälsade Susan godmorgon. Hennes normalt alerta kroppshållning var en smula hopsjunken och hennes ögon var röda. Medan jag stod där i vårt fina, rena kök berättade Susan om hur hon fått lov att gå till skolan igår och hämta sin lille son och sen hade dom fått vara i rörelse hela dagen för att inte skadas... Och hon är djupt bekymrad över att sonen missar viktiga skoldagar....

Nej, det är definivt inte synd om oss västerlänningar som lever här i landet. Eller om politikerna som är på ännu högre standard än vad vi är. Eller om "buset" som skapar det här eländet som pågår. Men den vanliga lilla människan som bara vill leva sitt liv.... för denna är våldet en katastrof oaktat materiella följder. Och inget bistånd i världen kan lindra oron över att ens barn blir skadat.