Äntligen ska Göran åka till Yei i Sudan där skolan ligger så nästa vecka levereras era gåvor!!! Ska lägga iordning allting i helgen. Vi hade en tanke på att köra bil upp genom Kenya och in i Sudan och sedan över Uganda tillbaks hit men tyvärr är säkerhetsläget bitvis inte det bästa så den trippen blev inte av :-(. Hade varit jätteroligt att få göra den resan OCH få överlämna sakerna själv men man får inte alltid som man vill. Återkommer med rapport om mottagandet.
TACK till alla som bidrog!!!
fredag 25 juli 2008
Väder i Nairobi
Det är fortfarande kallt och grått här... Ingen av er därhemma verkar vilja tro på att det är så, men nu kan ni kolla själva på Expressens väder. De närmaste dagarna kommer temperaturen att ligga som högst mellan 16 och 19 grader! Här är det KALLT.... Så alla stickade strumpor kommer väl till pass och på kvällen är det varma koftan om man går ut....
Såg att ni däremot har härliga dagar att se fram emot! Njut.... och lyckliga alla som går på semester nu....
Såg att ni däremot har härliga dagar att se fram emot! Njut.... och lyckliga alla som går på semester nu....
onsdag 23 juli 2008
Stickeri-glad
Jag är jätteglad!!! Stickglad!!!!
Sticklistan har länge varit en seg historia men nu helt plötsligt har det bara exploderat i intressanta diskussioner. Bl a om extralånga "strumpstickor" som visade sig användas till en traditionell finsk tröja som tre personer stickar på. http://korsnas.hembygd.fi/korsnastrojan/ Jättespännande!!! Och folk har börjat dela med sig av sina språkkunskaper inom ämnet stickning så de som har svårt för att sticka med beskrivningar på andra språk kan få hjälp. Och folk skriver om att spinna för handstickning. Oj vad det här har blivit roligt!!! Om du inte redan är med på sticklistan så rekommenderar jag att du kliver in nu. Här kan du gå med
Sticklistan har länge varit en seg historia men nu helt plötsligt har det bara exploderat i intressanta diskussioner. Bl a om extralånga "strumpstickor" som visade sig användas till en traditionell finsk tröja som tre personer stickar på. http://korsnas.hembygd.fi/korsnastrojan/ Jättespännande!!! Och folk har börjat dela med sig av sina språkkunskaper inom ämnet stickning så de som har svårt för att sticka med beskrivningar på andra språk kan få hjälp. Och folk skriver om att spinna för handstickning. Oj vad det här har blivit roligt!!! Om du inte redan är med på sticklistan så rekommenderar jag att du kliver in nu. Här kan du gå med
http://www.kanalen.org/sticklistan
Här finns antika stickmönster som numera är helt fria att användas av var och en
http://www.antiquepatternlibrary.org/
Allt detta från nya vitala sticklistan....
tisdag 22 juli 2008
Hells gate nationalpark
Hells gate är ingen stor park. Men den bjuder på mäktiga vyer och också små detaljer som t ex lavaglas insprängt i bergen här och var. Området är vulkaniskt, därav de otroliga färgskiftningarna du kan se i den röda vägen.
Zebror i flock som alltid. Zebran är ett väldigt kommunikativt djur, man blir helt häpen när man hör vilka ljud dom kan framkalla. Lever i flockar och är väldigt familjekära.
Vårtsvin på flykt. Nejdå, vi hade inte medvetet skrämt dom, det blev bara bråttom någonstans.
Acasia, av den taggigare modellen. Taggarna är stenhårda! Knölarna är inte som jag först trodde en sjukdom, utan just den här sorten växer såhär. Finns en vitknölig också. Besöks flitigt av myror, vilket faktiskt är ett bättre skydd för växten mot att bli uppäten av giraffer och elefanter än vad taggarna är.
Till vänster i den här bilden är det vatten, men det vita till höger är växthus! Man odlar enormt mycket, bl a rosor, i växthus här.
Zebror i flock som alltid. Zebran är ett väldigt kommunikativt djur, man blir helt häpen när man hör vilka ljud dom kan framkalla. Lever i flockar och är väldigt familjekära.
Vårtsvin på flykt. Nejdå, vi hade inte medvetet skrämt dom, det blev bara bråttom någonstans.
Acasia, av den taggigare modellen. Taggarna är stenhårda! Knölarna är inte som jag först trodde en sjukdom, utan just den här sorten växer såhär. Finns en vitknölig också. Besöks flitigt av myror, vilket faktiskt är ett bättre skydd för växten mot att bli uppäten av giraffer och elefanter än vad taggarna är.
Till vänster i den här bilden är det vatten, men det vita till höger är växthus! Man odlar enormt mycket, bl a rosor, i växthus här.
Bröllopsresa
Göran i sin afrikanska skjorta, sittande i den spanska sängen som stod ute, under tak, och där det var tillåtet att röka!
Bilder från Fort Jesus, en märklig plats som var porten in i Kenya och där bl a slavhandel ägt rum.
Utsikt från balkongen... Kan det bli frodigare?
Man kunde idka fågelskådning från den spanska sängen... Det här är nog vävarfåglar.
Och vad det här är vet jag inte, men vacker var den!
Baobaträd i Mombasa. Dom är ganska så välvuxna. I just den här parken ligger portugiser begravda under träden!
En utsikt från Fort Jesus
måndag 21 juli 2008
Lugn helg med ofrivillig (men intressant) kunskapsinhämtning
Den här helgen avstod vi från långa utfärder till förmån för Görans dykkurs. Det är en lite speciell undervisningsmetodik. "Läraren" agerar inte lärare utan man resonerar utifrån ett utbildningsmaterial, ganska omfattande sådant, som ska läsas in helt och hållet. Innehåller bl a en hel del fysiologi. Dessutom är det ett antal praktiska övningar, dels i hur man faktiskt lär någon dyka, dels i hur man hanterar utrustningen ovan och under vatten. Så förmiddagen i lördags satt läraren, en väldigt rutinerad dykare som bl a jobbar som undervattensfotograf för stora tidningar, och Göran här vid köksbordet och gick igenom det som hittills lästs in. Hade inte för avsikt att lyssna, men det var så intressant så en hel del halkade in. Bl a hur man lär ut något till olika sorters människor, t ex uttråkade internatskoleelever, eller den 50-åriga försynta damen som fått grundkursen i dykning av sina barn som tycker mamsen ska ut och se lite mer av världen. Sen blev det dykklubben, hela utrustningen åkte på och så övades det hej vilt. Samma sak dagen därpå... Jag som aldrig varit intresserad av dykning kan inte utgå att fascineras av att det kan vara så mycket att tänka på.
Själv hittade jag en bekväm sittplats under ett träd, efter att ha njutit av att gå runt i trädgården barfota och titta på träd och växter i lugn och ro. Och sen satt jag där som Ferdinand, iofs inte luktande på blommor utan febrilt stickande på en tvåändsstickad mössa i renaste ull... härligt...
Får se vad veckan har att bjuda på!
Min senaste last är ett spel som heter Word challange och finnes på Facebook. Totalt beroendeframkallande, men tyvärr krashar det med ojämna mellanrum och ibland tappar man nåt fint high score... Irriterande, men ändå totalt vanebildande.
Och ja, Agneta, Handgjort var verkligen en trevlig blogg. Kul att hitta nya läsvärda bloggar!
Ha en skön vecka, får se om jag lyckas återkomma med foton. Har äntligen vågat titta på bilderna från vigseln.
Själv hittade jag en bekväm sittplats under ett träd, efter att ha njutit av att gå runt i trädgården barfota och titta på träd och växter i lugn och ro. Och sen satt jag där som Ferdinand, iofs inte luktande på blommor utan febrilt stickande på en tvåändsstickad mössa i renaste ull... härligt...
Får se vad veckan har att bjuda på!
Min senaste last är ett spel som heter Word challange och finnes på Facebook. Totalt beroendeframkallande, men tyvärr krashar det med ojämna mellanrum och ibland tappar man nåt fint high score... Irriterande, men ändå totalt vanebildande.
Och ja, Agneta, Handgjort var verkligen en trevlig blogg. Kul att hitta nya läsvärda bloggar!
Ha en skön vecka, får se om jag lyckas återkomma med foton. Har äntligen vågat titta på bilderna från vigseln.
söndag 20 juli 2008
Äntligen någon som antog utmaningen
jag kastade ut för länge sen efter att ha blivit utmanad av Pärlmudden. Kul!!!
Återvänder dessutom gärna till sticksidan Handgjort...
Återvänder dessutom gärna till sticksidan Handgjort...
torsdag 17 juli 2008
Whitesands - en försmak av paradiset men med afrikanska förtecken
Göran mådde inte bra på lördagsmorgonen... Och vi som sett fram emot resan till Mombasa.... Fredagskvällen efter vigseln och en välbehövlig tupplur (på torsdagskvällen bjöd Görans chef ut oss på etiopisk restaurang, han kommer från etiopien, och var mycket bestämd på att kvällen före bröllopet måste man äta ordentligt och berusa sig likaså), var vi till en japansk restaurang och åt en underbar måltid tillagad direkt vid bordet. När det är fisk och skaldjur är man ju alltid lite orolig för matförgiftning. Men framåt förmiddagen var han lite piggare så vi packade bilen och gav oss av.
Att ta sig UT ur Nairobi tog två timmar... trafiken här är galen... På tre timmar hade vi kört 11 mil men vi har åkt sträckan några gånger förut och visste att bara man tagit sig fram dessa förfärliga 11 mil med trafikstockningar, vägarbeten och allt vad det nu är så rullar det på. Landskapet lika fantastiskt som alltid, och med ovädersmoln i luften var ljuset underbart. Kom till hotellet efter åtta timmar i bilen, stela förstås men förväntansfulla... Första rummet vi erbjöds hade bara partiell havsutsikt och låg i ena änden av det enorma hotellområdet men en vänlig ung man körde vårt bagage så det gjorde inte så mycket att få gå till andra änden. Och där fick vi vårt rum mot havet... Iofs var vattnet lite skymt av frodiga palmer men brisen var där, och ingen insyn... Rummet var inte stort men funktionellt, duschen full av hetvatten och med bra vattentryck! Oj vad man blir glad för lite när man bott här ett tag.... Moskitnätet var upphängt i fyrkant runt sängen så det kändes jättemysigt!
Men till vår fasa fick vi snart klart för oss att hotellet följde den i Kenya nyinstiftade lagen om rökförbud! OK, vi skulle överleva, vi hade snus med oss, men det kändes bra snopet att inte få tända en liten cig utomhus... Det fanns en liten hörna med ett par soffor där rökning var tillåten. Och bredvid hittade vi ett litet paradis, två spanska, breda dagbäddar där man kunde sträcka ut sig helt och hållet bland en massa kuddar och slappa, läsa, röka eller vad man nu kände för så det var inte helt katastrof...
Första kvällen var vi så trötta efter resan, Göran extra trött eftersom han inte mått bra och sen suttit på skumpiga vägar, så det blev i stort sett dusch, middag och sen i säng....
Dag ett var solen på gott humör och vi hittade perfekta platser vid en ren och härlig rund pool. Tillbringade mycket tid där, det gick bra tack vara ordentligt solskydd och parasoll, ingen av oss brände oss, det var bara ljuvligt....
Dag två. Jag tog ett BESLUT!!! Hotellet har ett spa.... jag har varit på ett antal hotell och kursgårdar med spa men aldrig tagit minsta behandling men nu kändes det som att det var dags! Bestämde mig för en kombination av tre behandlingar... Så... jag beställde tid till eftermiddagen, förmiddagen tillbringade vi vid poolen, vädret var inte strålande men varmt och skönt. Gick iväg till den oerhört vackra lilla spaanläggningen i ena änden av hotellområdet. Fick klä av mig i enskildhet i ett hus med bastmattor som väggar, svag avslappnande musik och havsbrus utanför... På plats på britsen, övertäckt av en handduk, låg jag och slappnade av och väntade tills "min" terapeut kom... Och sen fick jag uppleva det märkliga att under en halvtimme skrubbas från halsen till tårna av grovkornigt kaffe som dragit i varm olja.... Låter märkligt, och man blev helt brun men det var jätteskönt!!! Sen blev det lite pinsamt... fick vandra en bit, helt insmord i kaffeolja och insvept i en handduk, till ett litet hus där en varm, skön dusch stod och väntade på mig. Det var inte alldeles enkelt att få bort alla korn men det gick... Nästa steg var ett varmt mjölkbad i ett väldoftande rum, i badet flöt blommor, levande ljus var enda belysningen och stunden i badet var alldeles för kort... det var fullständigt avslappnande... Men tanken på en örtoljemassage gjorde det möjligt att slita sig...
Ja, det var en avslappnad Monica som senare sökte efter Göran som inte längre låg vid poolen. Visade sig att det kommit en störtskur medan jag var inne i spavärlden... Hade inte märkt ett dugg!
Får du nånsin chansen till en kaffescrub med efterföljande mjölkbad så strunta i alla skämt om Café au lait... ta chansen att njuta...
På kvällen, efter en skön middag med buffé innehållande både soppa, sallader, varmrätter och ett dignande efterrättsbord, tog vi plats i en av hotellets barer och beställde cig, våra medhavda hade tagit slut.... Bara för att få beskedet att dom inte längre sålde cigaretter!!!!!!!!! Grrrrrrrrr.... då var Monica inte god att tas med och den stackars servitrisen som gav oss sorgebudet ångrade nog att hon gått upp på morgonen.... Hur kan man vara så ilsk efter en så skön dag???? Men det är väl den samlade frustrationen över allt som inte fungerar här i Kenya och alla idiotiska lagar som bara slängs fram från den ena dagen till den andra.... Det är egentligen inte själva nikotinbehovet, det är principen! Att någon annan ska styra över vad man gör, när och var man gör det.......
Nåväl, vi överlevde kvällen och natten. Frukosterade rikligt och sedan hade vi guide och chaufför bokat för en rundtur i Mombasa så att vi verkligen ska ha sett det "man ska ha sett". De gånger vi tidigare varit i närheten har dykning tagit en hel del tid så vi har inte sett själva stan. Guiden var en pärla, trevlig och kunnig och förstående för vår nikotinfrustration. Han tog oss först till en butik där vi kunde köpa cig och sen fick jag röka i bilen för att inte bli arresterad. Det är inget skämt med rökförbudet här! Böterna är minst 5000:- och/eller ett halvår i fängelse!!!! Men i bilen eller i bostaden kan polisen inte säga något....
Rundturen i Mombasa var givande på många sätt! Jag fick äntligen veta hur Neemträdet ser ut, dricker dagligen te från det trädet, det är högt skattat i Afrika och guiden kunde berätta mycket mer än jag kunnat läsa mig till om synen på Neem, att det alltid finns planterat vid alla sjukhus och kliniker och hur det verkar om man är sjuk. Trädet anses kunna bota 40 olika sjukdomar, bl a malaria! Fick också veta mycket mer om Baobabträdet. Har skrivit om det tidigare. Det anses heligt här i landet och han berättade att de traditionellt gav offergåvor under trädet. Också detta träd anses ha läkande egenskaper och alla delar av trädet är användbart i många olika sammanhang. Fort Jesus, porten in i Kenya och det ställe som alla olika nationaliteter som haft makten över Kenya under århundradena har haft som sitt säte, var både imponerande och skrämmande. Vi kom t ex in i ett litet rum under jord där jag bara inte kunna stanna kvar för något nästan kvävde mig. Det visade sig vara ett rum där folk som inte var friska slogs ihjäl.... Var på ett par matvarumarknader, inne i de gamla stadsdelarna och såg båda hamnarna.... En riktigt bra dag som också den avslutades både i och vid poolen....
Hemresedagen var blandade känslor. Skönt att återvända till vardagen, synd att lämna paradiset.... Det är så mycket med att semestra i Kenya... Det finns så mycket vackert och behagligt, folk är glada och vänliga men samtidigt sitter allt på ytan och det är väldigt, väldigt många error.... Att servera vitt vin när rött är beställt tas med en axelryckning, strömmen går lite nu och då, det mesta ser fint ut på ytan men tittar man djupare är det oftast trasigt någonstans och trots att det finns massor av personal överallt är det ingen som bryr sig om att laga och fixa...... För en svensk är det kulturkrock....
I vilket fall som helst var det sköna dagar tillsammans med min make, hoppas på många, många fler såna.... Det enda som egentligen saknas är väl alla vänner hemifrån.... er saknar jag ofta, ofta men vi kommer att komma hem igen... frågan är bara när.....
Kram
från en avslappnad Monica
Att ta sig UT ur Nairobi tog två timmar... trafiken här är galen... På tre timmar hade vi kört 11 mil men vi har åkt sträckan några gånger förut och visste att bara man tagit sig fram dessa förfärliga 11 mil med trafikstockningar, vägarbeten och allt vad det nu är så rullar det på. Landskapet lika fantastiskt som alltid, och med ovädersmoln i luften var ljuset underbart. Kom till hotellet efter åtta timmar i bilen, stela förstås men förväntansfulla... Första rummet vi erbjöds hade bara partiell havsutsikt och låg i ena änden av det enorma hotellområdet men en vänlig ung man körde vårt bagage så det gjorde inte så mycket att få gå till andra änden. Och där fick vi vårt rum mot havet... Iofs var vattnet lite skymt av frodiga palmer men brisen var där, och ingen insyn... Rummet var inte stort men funktionellt, duschen full av hetvatten och med bra vattentryck! Oj vad man blir glad för lite när man bott här ett tag.... Moskitnätet var upphängt i fyrkant runt sängen så det kändes jättemysigt!
Men till vår fasa fick vi snart klart för oss att hotellet följde den i Kenya nyinstiftade lagen om rökförbud! OK, vi skulle överleva, vi hade snus med oss, men det kändes bra snopet att inte få tända en liten cig utomhus... Det fanns en liten hörna med ett par soffor där rökning var tillåten. Och bredvid hittade vi ett litet paradis, två spanska, breda dagbäddar där man kunde sträcka ut sig helt och hållet bland en massa kuddar och slappa, läsa, röka eller vad man nu kände för så det var inte helt katastrof...
Första kvällen var vi så trötta efter resan, Göran extra trött eftersom han inte mått bra och sen suttit på skumpiga vägar, så det blev i stort sett dusch, middag och sen i säng....
Dag ett var solen på gott humör och vi hittade perfekta platser vid en ren och härlig rund pool. Tillbringade mycket tid där, det gick bra tack vara ordentligt solskydd och parasoll, ingen av oss brände oss, det var bara ljuvligt....
Dag två. Jag tog ett BESLUT!!! Hotellet har ett spa.... jag har varit på ett antal hotell och kursgårdar med spa men aldrig tagit minsta behandling men nu kändes det som att det var dags! Bestämde mig för en kombination av tre behandlingar... Så... jag beställde tid till eftermiddagen, förmiddagen tillbringade vi vid poolen, vädret var inte strålande men varmt och skönt. Gick iväg till den oerhört vackra lilla spaanläggningen i ena änden av hotellområdet. Fick klä av mig i enskildhet i ett hus med bastmattor som väggar, svag avslappnande musik och havsbrus utanför... På plats på britsen, övertäckt av en handduk, låg jag och slappnade av och väntade tills "min" terapeut kom... Och sen fick jag uppleva det märkliga att under en halvtimme skrubbas från halsen till tårna av grovkornigt kaffe som dragit i varm olja.... Låter märkligt, och man blev helt brun men det var jätteskönt!!! Sen blev det lite pinsamt... fick vandra en bit, helt insmord i kaffeolja och insvept i en handduk, till ett litet hus där en varm, skön dusch stod och väntade på mig. Det var inte alldeles enkelt att få bort alla korn men det gick... Nästa steg var ett varmt mjölkbad i ett väldoftande rum, i badet flöt blommor, levande ljus var enda belysningen och stunden i badet var alldeles för kort... det var fullständigt avslappnande... Men tanken på en örtoljemassage gjorde det möjligt att slita sig...
Ja, det var en avslappnad Monica som senare sökte efter Göran som inte längre låg vid poolen. Visade sig att det kommit en störtskur medan jag var inne i spavärlden... Hade inte märkt ett dugg!
Får du nånsin chansen till en kaffescrub med efterföljande mjölkbad så strunta i alla skämt om Café au lait... ta chansen att njuta...
På kvällen, efter en skön middag med buffé innehållande både soppa, sallader, varmrätter och ett dignande efterrättsbord, tog vi plats i en av hotellets barer och beställde cig, våra medhavda hade tagit slut.... Bara för att få beskedet att dom inte längre sålde cigaretter!!!!!!!!! Grrrrrrrrr.... då var Monica inte god att tas med och den stackars servitrisen som gav oss sorgebudet ångrade nog att hon gått upp på morgonen.... Hur kan man vara så ilsk efter en så skön dag???? Men det är väl den samlade frustrationen över allt som inte fungerar här i Kenya och alla idiotiska lagar som bara slängs fram från den ena dagen till den andra.... Det är egentligen inte själva nikotinbehovet, det är principen! Att någon annan ska styra över vad man gör, när och var man gör det.......
Nåväl, vi överlevde kvällen och natten. Frukosterade rikligt och sedan hade vi guide och chaufför bokat för en rundtur i Mombasa så att vi verkligen ska ha sett det "man ska ha sett". De gånger vi tidigare varit i närheten har dykning tagit en hel del tid så vi har inte sett själva stan. Guiden var en pärla, trevlig och kunnig och förstående för vår nikotinfrustration. Han tog oss först till en butik där vi kunde köpa cig och sen fick jag röka i bilen för att inte bli arresterad. Det är inget skämt med rökförbudet här! Böterna är minst 5000:- och/eller ett halvår i fängelse!!!! Men i bilen eller i bostaden kan polisen inte säga något....
Rundturen i Mombasa var givande på många sätt! Jag fick äntligen veta hur Neemträdet ser ut, dricker dagligen te från det trädet, det är högt skattat i Afrika och guiden kunde berätta mycket mer än jag kunnat läsa mig till om synen på Neem, att det alltid finns planterat vid alla sjukhus och kliniker och hur det verkar om man är sjuk. Trädet anses kunna bota 40 olika sjukdomar, bl a malaria! Fick också veta mycket mer om Baobabträdet. Har skrivit om det tidigare. Det anses heligt här i landet och han berättade att de traditionellt gav offergåvor under trädet. Också detta träd anses ha läkande egenskaper och alla delar av trädet är användbart i många olika sammanhang. Fort Jesus, porten in i Kenya och det ställe som alla olika nationaliteter som haft makten över Kenya under århundradena har haft som sitt säte, var både imponerande och skrämmande. Vi kom t ex in i ett litet rum under jord där jag bara inte kunna stanna kvar för något nästan kvävde mig. Det visade sig vara ett rum där folk som inte var friska slogs ihjäl.... Var på ett par matvarumarknader, inne i de gamla stadsdelarna och såg båda hamnarna.... En riktigt bra dag som också den avslutades både i och vid poolen....
Hemresedagen var blandade känslor. Skönt att återvända till vardagen, synd att lämna paradiset.... Det är så mycket med att semestra i Kenya... Det finns så mycket vackert och behagligt, folk är glada och vänliga men samtidigt sitter allt på ytan och det är väldigt, väldigt många error.... Att servera vitt vin när rött är beställt tas med en axelryckning, strömmen går lite nu och då, det mesta ser fint ut på ytan men tittar man djupare är det oftast trasigt någonstans och trots att det finns massor av personal överallt är det ingen som bryr sig om att laga och fixa...... För en svensk är det kulturkrock....
I vilket fall som helst var det sköna dagar tillsammans med min make, hoppas på många, många fler såna.... Det enda som egentligen saknas är väl alla vänner hemifrån.... er saknar jag ofta, ofta men vi kommer att komma hem igen... frågan är bara när.....
Kram
från en avslappnad Monica
Återvände igår
från ett varmt men inte hela tiden soligt Mombasa. När vi kom "hem" till lägenheten och steg ur bilen var det verkligen kallt och som vanligt inget kallvatten i köket, men det var skönt att komma "hem" trots allt. Var till dykklubben på kvällen, och då åkte min nystickade grova tröja i Vivaldi och Alpacka på! Hade med den till Mombasa men där behövdes den inte... Idag hade jag tänkt tillbringa förmiddagen på nätet med att svara på alla underbara mail och blogga om den senaste tiden men strömmen gick tidigt och datorn var inte laddad så den planen föll. Har ägnat dagen åt en god bok istället, The friday night knitting club" av Kate Jacobs. Ja, jag vet... borde ha läst den för länge sen men det har inte blivit av... men nu är jag helt fast och bara måste fortsätta och få veta hur det går för alla inblandade. För er som inte stickar och därav har hört om den kan jag berätta att det handlar om en kvinna som har en garnbutik och stora drömmar om att designa stickat. Men också om relationer, kvinnlig styrka, kreativitet och... livet.... Rekommenderas varmt....
Och jag är så glad... så glad över att äntligen fått konfirmera förhållandet och att finna att jag hittat en väldigt snäll och omtänksam make...
Och jag är så glad... så glad över att äntligen fått konfirmera förhållandet och att finna att jag hittat en väldigt snäll och omtänksam make...
fredag 11 juli 2008
och så levde de lyckliga i alla sina dagar....
Hoppas vi iallafall!!!
Vi vigdes idag på Svenska ambassadens residens här i Nairobi. En enkel men vacker cermoni i underbar miljö med två svenska ambassadanställda som vittnen.
Nu förstår du kanske varför det varit tyst på bloggen ett tag, det har varit lite shoppande och funderande osv. Kommer att vara tyst några dagar till, vi åker till kusten på en kort "smekmånad" men återkommer under nästa vecka med bilder och berättelser...
Vi vigdes idag på Svenska ambassadens residens här i Nairobi. En enkel men vacker cermoni i underbar miljö med två svenska ambassadanställda som vittnen.
Nu förstår du kanske varför det varit tyst på bloggen ett tag, det har varit lite shoppande och funderande osv. Kommer att vara tyst några dagar till, vi åker till kusten på en kort "smekmånad" men återkommer under nästa vecka med bilder och berättelser...
fredag 4 juli 2008
Lycka är - en virkad ruta....
Susan kom just och visade att nu har hon fått till den virkade ruta vi kämpat med ett tag. Hon kunde grunderna i virkning, men ingen av oss vet vad stolpar, luftmaskor och fasta maskor heter på engelska så det har nog låtit lite kul när vi suttit tillsammans på eftermiddagarna och knagglat oss igenom det gamla mönstret från en svensk bok från 1964. (Bra årgång....) Hon kan inte läsa sig till ett virkmönster men när jag visat steg för steg lär hon sig och nu sitter det där. Jag håller alla tummar för att det ska bli en alternativ försörjning för henne när vi åkt härifrån och att hon ska lära andra...
torsdag 3 juli 2008
Fredagslunch med komplikationer
I fredags hade vi funderat på att bjuda hem två av Görans kollegor, men beslöt i stället att ta med dom till Countyklubben och ha en lat eftermiddag där. Dom är båda kenyaner men som vanligt har Göran sett och besökt många, många fler ställen än vad kenyanerna själva har gjort, och ingen av dom kände till den här klubben.
Sagt och gjort, Göran åkte till jobbet som vanligt på morgonen och jag skulle ta en taxi till hans jobb och möta upp dom där kl 12. Bord var beställt till kl 13, det är inte långt dit men fredagstrafik i Nairobi, speciellt vid månadsslut, är helt vansinnig så man behöver ta till lite tidsmarginaler.
Gjorde mig iordning och gick ut till vakten för att få hjälp med ett nummer till taxi. Vi hittade inte telefonnumret till vår favoritchaufför, arkitekten, så det fick bli en chansning. Ur en hög med visitkort plockade vakten och trädgårdskillen fram ett nummer och ringde taxi åt mig. Satte mig på vaktens stol och väntade... Solen hade vänligheten att titta fram och på det hela taget var det rätt skönt. Tog bara ett par minuter så rullade en bil in. Utan taxiskylt, med en försäljningslapp i rutan... Hm..... Frågade flera gånger om det verkligen var taxin och det försäkrade alla mig om att det var. Göran hade förmanat mig tidigare om att jag måste fråga om chaufförerna hittar dit dom ska och den förmaningen satt djupt i bakhuvudet. Så jag tog fram Görans visitkort med adressen till hans jobb, frågade chauffören om han hittade dit och jadå... det gjorde han... O ja....
Klev in och satte mig tillrätta och så åkte vi ut.... Varpå han försökte köra åt höger! När jag åkt med Göran till hans jobb har vi alltid kört vänster vilket jag påtalade och taxichauffören tittade lite frågande på mig men lade om kursen. Det var en välklädd man med trevligt utseende och ett vänligt leende så trots det märkliga valet av körriktning och den ovanliga taxibilen kände jag mig inte rädd, bara nyfiken på vad som skulle hända...
Vi åkte och åkte, i snigelfart stundtals pga trafikintensiteten. Pratade om lite ditt och datt, såg några kvinnor i ett par gathörn. Har sett dom förut och passade på att fråga chauffören om han visste varför dom satt där. Det är helt vanliga kvinnor, lite äldre, vardagligt klädda så jag har aldrig trott dom var prostituerade vilket annars är oerhört vanligt här. Visade sig att han mycket väl kände till dom, det är daglönare som sitter och väntar på påhugg. Om man tilfälligt behöver hjälp i hushållet kan man åka dit och välja sig en husa.... Kenyansk arbetsförmedling... Men han tillade med ett leende att det kanske inte var så klokt att hämta någon där, man vet aldrig vad som kommer att försvinna ur ens hem, det är kanske inte bara damm och smuts man blir befriad från.
Har åkt så mycket runtom i Nairobi men när man inte kör själv så lär man sig inte vägarna, och Göran brukar köra olika rutter varje gång vi ska någonstans beroende på hur trafiken ser ut för stunden. Och en taxichaufför har väl antagligen samma sätt att köra, hitta genvägar och krokar kring trafikstockningar. Men det kändes ändå inte riktigt riktigt rätt som vi åkte. Kände igen mig här och där men var inte säker på om det var just vägen till jobbet eller om det var för att vi åkt där andra gånger. Kvart i 12 meddelade jag Göran att jag var på väg, för säkerhets skull... om jag skulle bli kidnappad eller nåt sånt...
Nu, sa chauffören, är vi i rätt område.... Känner du igen huset?
Han visste alltså inte vart vi skulle... Suck... precis det Göran varnat mig för. Afrikaner kan inte säga nej, då tappar dom ansiktet. Ringde Göran och försökte förklara vart vi var... Fick en stor suck i örat, vi var i andra änden av stan... Chauffören hade kört till det område där postboxen finns, inte det område där kontoret ligger! Chauffören fick telefonen och en vägbeskrivning, även han suckade och där satt jag och kände mig som ett fån. Borde ju ha förstått att vi åkte fel men det är inte lätt i en så stor stad, och när man kliver in i en taxi borde man väl kunna slappna av och komma dit man ska. Nåväl, in i trafikkaoset för nu måste vi åka genom stadskärnan. Husen blev större, människorna fler och bilarna likaså, det blev färre och färre vita. När vi satt fast i en rondell mitt i smeten bad chauffören mig veva upp rutan med kommentaren "there are a lot of bad boys here"... Vevade upp och säkerställde att min väska inte skulle gå att rycka allt för lätt och höll andan medan han snirklade sig mellan bilar och gående. Han svor tyst och konstaterade att trafikljus är en bra uppfinning OM folk följer dom men här körde alla bilar och mopeder som dom hade lust med (som vanligt i Kenya) och de gående gick oavsett rött eller grönt. Inte ett vitt ansikte så långt ögat nådde. Obehaget började växa i magen, dessutom var vi redan kraftigt försenade och jag vet ju vad min tidsfascist till älskling tycker om sånt.
Men vi kom slutligen ut ur kaoset och jag ringde upp, fick sikte på ett stort hotell och kunde därigenom få en bekräftelse på att vi var på rätt väg. Men... när jag åkt med Göran var det alltid liksom raka spåret till kontoret, nu snurrade vi och snurrade och snurrade och jag kände inte igen någonting överhuvudtaget. Chauffören var lika svettig som jag, nervös för att få skäll, irriterad över att körningen tog mer tid och bensin än beräknat och ledsen över att han inte hittade. Han bad om ursäkt gång på gång och berättade om hur det var att komma från en småstad in i Nairobi och försöka lära sig hitta i detta myller. Han berättade att ingen ville hjälpa till att visa vägen, man är tvungen att lära sig själv. Berättade om sin hemlängtan till Meru, staden han kommer från, sin längtan efter öppna vidder och familjen. Efter ett jobb där hans utbildning som administratör fick komma till sin rätt. Det stundtals så glada ansiktet var nu sorgset och frustrarat och jag kände mig som en skurk som inte kunde vara till någon hjälp...
Strax efter halv ett såg jag äntligen en kurva jag kände igen, och det välbekanta, märkliga huset där Göran jobbar tornade upp sig. Göran stod utanför grindarna och väntade på oss, chauffören ryckte till av förskräckelse och frågade om det där var "han"... Kunde inte annat än bekräfta. Betalade under färden för att kunna bara lämna bilen när vi väl var inne på området och chauffören stack iväg så fort han bara kunde. Och vi kunde alla fyra kliva in i Görans välbekanta bil och ge oss iväg till det egentliga resmålet....
Fick stundtals åka samma sträckor jag redan åkt med taxin, det var fortfarande kaos i trafiken men efter en rundlig tid kom vi fram till klubben och kunde sträcka på benen och koppla av. Maten var god, servicen utmärkt, solen tittade fram ibland där vi satt bland blommande Clivior under grönskande, skuggande träd, beställde en efterrätt som jag trodde var ett kaffe med choklad men som visade sig vara en himmelsk chokladtårta och när dom började prata jobb tog jag fram min stickning... Ibland är livet gott....
Återfärden till Nairobi inleddes vid halv fem... Vi anade men var inte säkra... vilket vi snart blev. Stan var igenkorkad och antalet uniformerade människor längs vägarna antydde att presidenten eller någon annan potentat skulle ut och åka vilket gör att man stänger av gator och vägar lite hipp som happ. Vi kröp genom Nairobis slingrande gator, stundtals inte ens kröp utan stod stilla. Fördelen var att jag fick möjlighet att studera "vanliga" människor på väg från jobbet, det är klart intressant! De allra flesta klär sig oerhört väl och stilarna är oluttömligt många. Halv sju kunde vi släppa av våra passagerare vid kontoret... Två timmar för att åka ett par mil! Det är Nairobi, en fredag i slutet av månaden. Det är galet och irriterande men samtidigt... det har charm... Och sällskapet var trevligt, chokladtårtan gudomlig och ja.. på det stora hela ändå en bra dag....
Sagt och gjort, Göran åkte till jobbet som vanligt på morgonen och jag skulle ta en taxi till hans jobb och möta upp dom där kl 12. Bord var beställt till kl 13, det är inte långt dit men fredagstrafik i Nairobi, speciellt vid månadsslut, är helt vansinnig så man behöver ta till lite tidsmarginaler.
Gjorde mig iordning och gick ut till vakten för att få hjälp med ett nummer till taxi. Vi hittade inte telefonnumret till vår favoritchaufför, arkitekten, så det fick bli en chansning. Ur en hög med visitkort plockade vakten och trädgårdskillen fram ett nummer och ringde taxi åt mig. Satte mig på vaktens stol och väntade... Solen hade vänligheten att titta fram och på det hela taget var det rätt skönt. Tog bara ett par minuter så rullade en bil in. Utan taxiskylt, med en försäljningslapp i rutan... Hm..... Frågade flera gånger om det verkligen var taxin och det försäkrade alla mig om att det var. Göran hade förmanat mig tidigare om att jag måste fråga om chaufförerna hittar dit dom ska och den förmaningen satt djupt i bakhuvudet. Så jag tog fram Görans visitkort med adressen till hans jobb, frågade chauffören om han hittade dit och jadå... det gjorde han... O ja....
Klev in och satte mig tillrätta och så åkte vi ut.... Varpå han försökte köra åt höger! När jag åkt med Göran till hans jobb har vi alltid kört vänster vilket jag påtalade och taxichauffören tittade lite frågande på mig men lade om kursen. Det var en välklädd man med trevligt utseende och ett vänligt leende så trots det märkliga valet av körriktning och den ovanliga taxibilen kände jag mig inte rädd, bara nyfiken på vad som skulle hända...
Vi åkte och åkte, i snigelfart stundtals pga trafikintensiteten. Pratade om lite ditt och datt, såg några kvinnor i ett par gathörn. Har sett dom förut och passade på att fråga chauffören om han visste varför dom satt där. Det är helt vanliga kvinnor, lite äldre, vardagligt klädda så jag har aldrig trott dom var prostituerade vilket annars är oerhört vanligt här. Visade sig att han mycket väl kände till dom, det är daglönare som sitter och väntar på påhugg. Om man tilfälligt behöver hjälp i hushållet kan man åka dit och välja sig en husa.... Kenyansk arbetsförmedling... Men han tillade med ett leende att det kanske inte var så klokt att hämta någon där, man vet aldrig vad som kommer att försvinna ur ens hem, det är kanske inte bara damm och smuts man blir befriad från.
Har åkt så mycket runtom i Nairobi men när man inte kör själv så lär man sig inte vägarna, och Göran brukar köra olika rutter varje gång vi ska någonstans beroende på hur trafiken ser ut för stunden. Och en taxichaufför har väl antagligen samma sätt att köra, hitta genvägar och krokar kring trafikstockningar. Men det kändes ändå inte riktigt riktigt rätt som vi åkte. Kände igen mig här och där men var inte säker på om det var just vägen till jobbet eller om det var för att vi åkt där andra gånger. Kvart i 12 meddelade jag Göran att jag var på väg, för säkerhets skull... om jag skulle bli kidnappad eller nåt sånt...
Nu, sa chauffören, är vi i rätt område.... Känner du igen huset?
Han visste alltså inte vart vi skulle... Suck... precis det Göran varnat mig för. Afrikaner kan inte säga nej, då tappar dom ansiktet. Ringde Göran och försökte förklara vart vi var... Fick en stor suck i örat, vi var i andra änden av stan... Chauffören hade kört till det område där postboxen finns, inte det område där kontoret ligger! Chauffören fick telefonen och en vägbeskrivning, även han suckade och där satt jag och kände mig som ett fån. Borde ju ha förstått att vi åkte fel men det är inte lätt i en så stor stad, och när man kliver in i en taxi borde man väl kunna slappna av och komma dit man ska. Nåväl, in i trafikkaoset för nu måste vi åka genom stadskärnan. Husen blev större, människorna fler och bilarna likaså, det blev färre och färre vita. När vi satt fast i en rondell mitt i smeten bad chauffören mig veva upp rutan med kommentaren "there are a lot of bad boys here"... Vevade upp och säkerställde att min väska inte skulle gå att rycka allt för lätt och höll andan medan han snirklade sig mellan bilar och gående. Han svor tyst och konstaterade att trafikljus är en bra uppfinning OM folk följer dom men här körde alla bilar och mopeder som dom hade lust med (som vanligt i Kenya) och de gående gick oavsett rött eller grönt. Inte ett vitt ansikte så långt ögat nådde. Obehaget började växa i magen, dessutom var vi redan kraftigt försenade och jag vet ju vad min tidsfascist till älskling tycker om sånt.
Men vi kom slutligen ut ur kaoset och jag ringde upp, fick sikte på ett stort hotell och kunde därigenom få en bekräftelse på att vi var på rätt väg. Men... när jag åkt med Göran var det alltid liksom raka spåret till kontoret, nu snurrade vi och snurrade och snurrade och jag kände inte igen någonting överhuvudtaget. Chauffören var lika svettig som jag, nervös för att få skäll, irriterad över att körningen tog mer tid och bensin än beräknat och ledsen över att han inte hittade. Han bad om ursäkt gång på gång och berättade om hur det var att komma från en småstad in i Nairobi och försöka lära sig hitta i detta myller. Han berättade att ingen ville hjälpa till att visa vägen, man är tvungen att lära sig själv. Berättade om sin hemlängtan till Meru, staden han kommer från, sin längtan efter öppna vidder och familjen. Efter ett jobb där hans utbildning som administratör fick komma till sin rätt. Det stundtals så glada ansiktet var nu sorgset och frustrarat och jag kände mig som en skurk som inte kunde vara till någon hjälp...
Strax efter halv ett såg jag äntligen en kurva jag kände igen, och det välbekanta, märkliga huset där Göran jobbar tornade upp sig. Göran stod utanför grindarna och väntade på oss, chauffören ryckte till av förskräckelse och frågade om det där var "han"... Kunde inte annat än bekräfta. Betalade under färden för att kunna bara lämna bilen när vi väl var inne på området och chauffören stack iväg så fort han bara kunde. Och vi kunde alla fyra kliva in i Görans välbekanta bil och ge oss iväg till det egentliga resmålet....
Fick stundtals åka samma sträckor jag redan åkt med taxin, det var fortfarande kaos i trafiken men efter en rundlig tid kom vi fram till klubben och kunde sträcka på benen och koppla av. Maten var god, servicen utmärkt, solen tittade fram ibland där vi satt bland blommande Clivior under grönskande, skuggande träd, beställde en efterrätt som jag trodde var ett kaffe med choklad men som visade sig vara en himmelsk chokladtårta och när dom började prata jobb tog jag fram min stickning... Ibland är livet gott....
Återfärden till Nairobi inleddes vid halv fem... Vi anade men var inte säkra... vilket vi snart blev. Stan var igenkorkad och antalet uniformerade människor längs vägarna antydde att presidenten eller någon annan potentat skulle ut och åka vilket gör att man stänger av gator och vägar lite hipp som happ. Vi kröp genom Nairobis slingrande gator, stundtals inte ens kröp utan stod stilla. Fördelen var att jag fick möjlighet att studera "vanliga" människor på väg från jobbet, det är klart intressant! De allra flesta klär sig oerhört väl och stilarna är oluttömligt många. Halv sju kunde vi släppa av våra passagerare vid kontoret... Två timmar för att åka ett par mil! Det är Nairobi, en fredag i slutet av månaden. Det är galet och irriterande men samtidigt... det har charm... Och sällskapet var trevligt, chokladtårtan gudomlig och ja.. på det stora hela ändå en bra dag....
Stickning
När jag varken pratat eller skrivit särskilt mycket har jag stickat. Oväntat va....
*ler*. Det har blivit fyra par strumpor varav tre i Fabel, ett par nästan färdigstickade strumpor i Fabel och dominostickning, en halv kofta i alpacka och lite tvåändsstickning, ett par vantar som inte är klara än. Och lite provlappar, har en del funderingar på gång. Får se vad det blir. Bilder kommer så småningom, har inte börjat använda bildhanteringsprogrammet på den här datorn än men kanske får för mig att göra det idag. Vem vet... Har en ensamvecka, Göran är i Sudan men imorgon kommer han hem igen. Gör i stort sett inget annat än stickar, förutom igår eftermiddag då jag och Susan tog ett par timmars virkskola. Hon kan virka men vill lära sig virka i tunnare garner och behöver få mönster. Kan inte läsa sig till hur hon ska göra så jag har letat fram en fin ruta som man kan virka ihop till större saker och så går vi igenom maska för maska, stolpe för stolpe, hur den görs. Blir lite tokigt om jag inte håller ett vakande öga hela tiden men det är delvis mitt fel. Jag är så oerhört petig och vill att allt ska vara exakt och noggrannt. Visste inte att jag var SÅ larvig men tydligen så.... Man lär så länge man har elever brukar min moster säga och det är tydligen sant....
Längtar efter knyppeldynan, det var länge sen nu... Är periodare på olika sorters handarbete och just nu kliar det i spetsnerven... Fick många vackra virkade spetsar av Görans mor och har en del både virkade och knypplade liggande hemma i Sverige som jag funderar på vad jag ska göra med. Kanske gardiner med infällda spetsar, dockkläder eller exklusiva väskor. Vi får se... Har du roliga förslag??? Kanske är det bra att inte kunna börja på det man har lust för för stunden, man tänker väldigt mycket och får idéer.
*ler*. Det har blivit fyra par strumpor varav tre i Fabel, ett par nästan färdigstickade strumpor i Fabel och dominostickning, en halv kofta i alpacka och lite tvåändsstickning, ett par vantar som inte är klara än. Och lite provlappar, har en del funderingar på gång. Får se vad det blir. Bilder kommer så småningom, har inte börjat använda bildhanteringsprogrammet på den här datorn än men kanske får för mig att göra det idag. Vem vet... Har en ensamvecka, Göran är i Sudan men imorgon kommer han hem igen. Gör i stort sett inget annat än stickar, förutom igår eftermiddag då jag och Susan tog ett par timmars virkskola. Hon kan virka men vill lära sig virka i tunnare garner och behöver få mönster. Kan inte läsa sig till hur hon ska göra så jag har letat fram en fin ruta som man kan virka ihop till större saker och så går vi igenom maska för maska, stolpe för stolpe, hur den görs. Blir lite tokigt om jag inte håller ett vakande öga hela tiden men det är delvis mitt fel. Jag är så oerhört petig och vill att allt ska vara exakt och noggrannt. Visste inte att jag var SÅ larvig men tydligen så.... Man lär så länge man har elever brukar min moster säga och det är tydligen sant....
Längtar efter knyppeldynan, det var länge sen nu... Är periodare på olika sorters handarbete och just nu kliar det i spetsnerven... Fick många vackra virkade spetsar av Görans mor och har en del både virkade och knypplade liggande hemma i Sverige som jag funderar på vad jag ska göra med. Kanske gardiner med infällda spetsar, dockkläder eller exklusiva väskor. Vi får se... Har du roliga förslag??? Kanske är det bra att inte kunna börja på det man har lust för för stunden, man tänker väldigt mycket och får idéer.
Värmebölja i Sverige
är utlovat till helgen. Låter härligt!!! Hoppas meterologerna inte läst tecknen fel. Här är det definitivt inte varmt. Min underbara filt kommer väl till pass när jag sitter här och stickar på dagarna. Har alltid trott att Afrika var hett året runt men så var inte fallet. Iofs är det väl lite speciellt med Nairobi som ligger så högt upp, 1700 m ö h. Det lär vara varmare vid kusten. Susan berättade igår att det inte är helt ovanligt att folk dör såhär års, inte av kylan, SÅ kallt blir det inte, men av att de eldar med kol inomhus för att få någon värme. Ute på landet händer det inte så ofta, men här i stan, i slumområdena där "husen" (skulle vilja säga skjulen) är byggda av plåt blir det ordentligt kallt och man har inte råd med de typer av elektriska uppvärningsanordningar som finns så då eldar man med kol inomhus. Ingen bra idé....
Vet att jag varit dålig på att skriva här ett tag nu, men det är som att orden tog slut ett tag. Blev väl kanske lite mycket med den intensiva hemresan och när vi återkom var det som att jag suger in alla intryck här extra mycket. Kontrasterna mellan rik och fattig är så enorma och det kommer åt mig ännu mer när jag fick en dos Sverige som motsats. Tankarna flyger och snurrar när vi är ute och åker och jag ser bara mer och mer... Det tar tid att ta in ett nytt land som är så olikt vårt eget. Funderar på om jag vill hem igen och jag är inte säker. Det Sverige som mötte oss på Arlanda förskräckte! Visst är det rent och fint jämfört med här där allt alltid är täckt av ett lager damm och det mesta snabbt förfaller. Men Sverige kändes som ett fängelse! Överallt skyltar och pekpinnar om att man inte får göra än det ena, än det andra. Man ser det inte när man är hemma hela tiden, men efter en tids bortavaro blir det så oerhört påtagligt. Och på något sätt känns det som att det blivit allt värre. Värre med förbud, angivelser, bestraffningar, uthängande av personer som någon ansett göra fel... Värre med krav på "rättvisa", vad nu det är. Läser Aftonbladet sporadiskt och reagerar helt annorlunda mot förut på en hel del jag läser. T ex artikeln om en fest som hållits på en skola där människor var väldigt indignerade över att alla i klassen inte bjudits in till festen. Måste det vara så??? Måste en sån sak bli rubriker i en rikstidning? Måste allt vara så förskräckligt rättvist hela tiden? I en film jag såg igår om en klok man hörde jag följande fras "om jag behandlar alla lika, kan jag inte behandla någon speciellt". Tyckte det var oerhört tankeväckande...
Nej, jag vill inte ha anarki. Jag gillar Sverige, vårt demokratiska system, att vi har ordning och reda och framförallt att den offentliga administrationen fungerar så väl. För det gör den!!! Och vi ska vara glada över Skattemyndigheten, CSN, Försäkringskassan och alla andra myndigheter. Du kan inte muta dig fram i Sverige, använder du rätt blankett och skickar den till rätt ställe så fungerar saker och ting och dom fungerar FORT. Men det börjar bli lite otäckt mycket regler och lite otäckt lätt att få igenom nya förbud som ingen människa kan hålla rätt på.
Oj så många ord som fanns helt plötsligt...... Trodde dom var slut men det var dom visst inte....
Vet att jag varit dålig på att skriva här ett tag nu, men det är som att orden tog slut ett tag. Blev väl kanske lite mycket med den intensiva hemresan och när vi återkom var det som att jag suger in alla intryck här extra mycket. Kontrasterna mellan rik och fattig är så enorma och det kommer åt mig ännu mer när jag fick en dos Sverige som motsats. Tankarna flyger och snurrar när vi är ute och åker och jag ser bara mer och mer... Det tar tid att ta in ett nytt land som är så olikt vårt eget. Funderar på om jag vill hem igen och jag är inte säker. Det Sverige som mötte oss på Arlanda förskräckte! Visst är det rent och fint jämfört med här där allt alltid är täckt av ett lager damm och det mesta snabbt förfaller. Men Sverige kändes som ett fängelse! Överallt skyltar och pekpinnar om att man inte får göra än det ena, än det andra. Man ser det inte när man är hemma hela tiden, men efter en tids bortavaro blir det så oerhört påtagligt. Och på något sätt känns det som att det blivit allt värre. Värre med förbud, angivelser, bestraffningar, uthängande av personer som någon ansett göra fel... Värre med krav på "rättvisa", vad nu det är. Läser Aftonbladet sporadiskt och reagerar helt annorlunda mot förut på en hel del jag läser. T ex artikeln om en fest som hållits på en skola där människor var väldigt indignerade över att alla i klassen inte bjudits in till festen. Måste det vara så??? Måste en sån sak bli rubriker i en rikstidning? Måste allt vara så förskräckligt rättvist hela tiden? I en film jag såg igår om en klok man hörde jag följande fras "om jag behandlar alla lika, kan jag inte behandla någon speciellt". Tyckte det var oerhört tankeväckande...
Nej, jag vill inte ha anarki. Jag gillar Sverige, vårt demokratiska system, att vi har ordning och reda och framförallt att den offentliga administrationen fungerar så väl. För det gör den!!! Och vi ska vara glada över Skattemyndigheten, CSN, Försäkringskassan och alla andra myndigheter. Du kan inte muta dig fram i Sverige, använder du rätt blankett och skickar den till rätt ställe så fungerar saker och ting och dom fungerar FORT. Men det börjar bli lite otäckt mycket regler och lite otäckt lätt att få igenom nya förbud som ingen människa kan hålla rätt på.
Oj så många ord som fanns helt plötsligt...... Trodde dom var slut men det var dom visst inte....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
