Fredagslunch med komplikationer

I fredags hade vi funderat på att bjuda hem två av Görans kollegor, men beslöt i stället att ta med dom till Countyklubben och ha en lat eftermiddag där. Dom är båda kenyaner men som vanligt har Göran sett och besökt många, många fler ställen än vad kenyanerna själva har gjort, och ingen av dom kände till den här klubben.

Sagt och gjort, Göran åkte till jobbet som vanligt på morgonen och jag skulle ta en taxi till hans jobb och möta upp dom där kl 12. Bord var beställt till kl 13, det är inte långt dit men fredagstrafik i Nairobi, speciellt vid månadsslut, är helt vansinnig så man behöver ta till lite tidsmarginaler.

Gjorde mig iordning och gick ut till vakten för att få hjälp med ett nummer till taxi. Vi hittade inte telefonnumret till vår favoritchaufför, arkitekten, så det fick bli en chansning. Ur en hög med visitkort plockade vakten och trädgårdskillen fram ett nummer och ringde taxi åt mig. Satte mig på vaktens stol och väntade... Solen hade vänligheten att titta fram och på det hela taget var det rätt skönt. Tog bara ett par minuter så rullade en bil in. Utan taxiskylt, med en försäljningslapp i rutan... Hm..... Frågade flera gånger om det verkligen var taxin och det försäkrade alla mig om att det var. Göran hade förmanat mig tidigare om att jag måste fråga om chaufförerna hittar dit dom ska och den förmaningen satt djupt i bakhuvudet. Så jag tog fram Görans visitkort med adressen till hans jobb, frågade chauffören om han hittade dit och jadå... det gjorde han... O ja....

Klev in och satte mig tillrätta och så åkte vi ut.... Varpå han försökte köra åt höger! När jag åkt med Göran till hans jobb har vi alltid kört vänster vilket jag påtalade och taxichauffören tittade lite frågande på mig men lade om kursen. Det var en välklädd man med trevligt utseende och ett vänligt leende så trots det märkliga valet av körriktning och den ovanliga taxibilen kände jag mig inte rädd, bara nyfiken på vad som skulle hända...

Vi åkte och åkte, i snigelfart stundtals pga trafikintensiteten. Pratade om lite ditt och datt, såg några kvinnor i ett par gathörn. Har sett dom förut och passade på att fråga chauffören om han visste varför dom satt där. Det är helt vanliga kvinnor, lite äldre, vardagligt klädda så jag har aldrig trott dom var prostituerade vilket annars är oerhört vanligt här. Visade sig att han mycket väl kände till dom, det är daglönare som sitter och väntar på påhugg. Om man tilfälligt behöver hjälp i hushållet kan man åka dit och välja sig en husa.... Kenyansk arbetsförmedling... Men han tillade med ett leende att det kanske inte var så klokt att hämta någon där, man vet aldrig vad som kommer att försvinna ur ens hem, det är kanske inte bara damm och smuts man blir befriad från.

Har åkt så mycket runtom i Nairobi men när man inte kör själv så lär man sig inte vägarna, och Göran brukar köra olika rutter varje gång vi ska någonstans beroende på hur trafiken ser ut för stunden. Och en taxichaufför har väl antagligen samma sätt att köra, hitta genvägar och krokar kring trafikstockningar. Men det kändes ändå inte riktigt riktigt rätt som vi åkte. Kände igen mig här och där men var inte säker på om det var just vägen till jobbet eller om det var för att vi åkt där andra gånger. Kvart i 12 meddelade jag Göran att jag var på väg, för säkerhets skull... om jag skulle bli kidnappad eller nåt sånt...

Nu, sa chauffören, är vi i rätt område.... Känner du igen huset?
Han visste alltså inte vart vi skulle... Suck... precis det Göran varnat mig för. Afrikaner kan inte säga nej, då tappar dom ansiktet. Ringde Göran och försökte förklara vart vi var... Fick en stor suck i örat, vi var i andra änden av stan... Chauffören hade kört till det område där postboxen finns, inte det område där kontoret ligger! Chauffören fick telefonen och en vägbeskrivning, även han suckade och där satt jag och kände mig som ett fån. Borde ju ha förstått att vi åkte fel men det är inte lätt i en så stor stad, och när man kliver in i en taxi borde man väl kunna slappna av och komma dit man ska. Nåväl, in i trafikkaoset för nu måste vi åka genom stadskärnan. Husen blev större, människorna fler och bilarna likaså, det blev färre och färre vita. När vi satt fast i en rondell mitt i smeten bad chauffören mig veva upp rutan med kommentaren "there are a lot of bad boys here"... Vevade upp och säkerställde att min väska inte skulle gå att rycka allt för lätt och höll andan medan han snirklade sig mellan bilar och gående. Han svor tyst och konstaterade att trafikljus är en bra uppfinning OM folk följer dom men här körde alla bilar och mopeder som dom hade lust med (som vanligt i Kenya) och de gående gick oavsett rött eller grönt. Inte ett vitt ansikte så långt ögat nådde. Obehaget började växa i magen, dessutom var vi redan kraftigt försenade och jag vet ju vad min tidsfascist till älskling tycker om sånt.

Men vi kom slutligen ut ur kaoset och jag ringde upp, fick sikte på ett stort hotell och kunde därigenom få en bekräftelse på att vi var på rätt väg. Men... när jag åkt med Göran var det alltid liksom raka spåret till kontoret, nu snurrade vi och snurrade och snurrade och jag kände inte igen någonting överhuvudtaget. Chauffören var lika svettig som jag, nervös för att få skäll, irriterad över att körningen tog mer tid och bensin än beräknat och ledsen över att han inte hittade. Han bad om ursäkt gång på gång och berättade om hur det var att komma från en småstad in i Nairobi och försöka lära sig hitta i detta myller. Han berättade att ingen ville hjälpa till att visa vägen, man är tvungen att lära sig själv. Berättade om sin hemlängtan till Meru, staden han kommer från, sin längtan efter öppna vidder och familjen. Efter ett jobb där hans utbildning som administratör fick komma till sin rätt. Det stundtals så glada ansiktet var nu sorgset och frustrarat och jag kände mig som en skurk som inte kunde vara till någon hjälp...

Strax efter halv ett såg jag äntligen en kurva jag kände igen, och det välbekanta, märkliga huset där Göran jobbar tornade upp sig. Göran stod utanför grindarna och väntade på oss, chauffören ryckte till av förskräckelse och frågade om det där var "han"... Kunde inte annat än bekräfta. Betalade under färden för att kunna bara lämna bilen när vi väl var inne på området och chauffören stack iväg så fort han bara kunde. Och vi kunde alla fyra kliva in i Görans välbekanta bil och ge oss iväg till det egentliga resmålet....

Fick stundtals åka samma sträckor jag redan åkt med taxin, det var fortfarande kaos i trafiken men efter en rundlig tid kom vi fram till klubben och kunde sträcka på benen och koppla av. Maten var god, servicen utmärkt, solen tittade fram ibland där vi satt bland blommande Clivior under grönskande, skuggande träd, beställde en efterrätt som jag trodde var ett kaffe med choklad men som visade sig vara en himmelsk chokladtårta och när dom började prata jobb tog jag fram min stickning... Ibland är livet gott....

Återfärden till Nairobi inleddes vid halv fem... Vi anade men var inte säkra... vilket vi snart blev. Stan var igenkorkad och antalet uniformerade människor längs vägarna antydde att presidenten eller någon annan potentat skulle ut och åka vilket gör att man stänger av gator och vägar lite hipp som happ. Vi kröp genom Nairobis slingrande gator, stundtals inte ens kröp utan stod stilla. Fördelen var att jag fick möjlighet att studera "vanliga" människor på väg från jobbet, det är klart intressant! De allra flesta klär sig oerhört väl och stilarna är oluttömligt många. Halv sju kunde vi släppa av våra passagerare vid kontoret... Två timmar för att åka ett par mil! Det är Nairobi, en fredag i slutet av månaden. Det är galet och irriterande men samtidigt... det har charm... Och sällskapet var trevligt, chokladtårtan gudomlig och ja.. på det stora hela ändå en bra dag....