Haft lite datorvila ett tag

Blev lite för mycket med maginfektionen, förlusten av hunden som stulit mitt hjärta, varit hemma i lägenheten för mycket och som lök på laxen en propp i foten som är minst sagt smärtsam. Men efter en bra helg känns det bättre så nu är jag på gång igen!

Fredagen gick vi ut och åt på kvällen. Började på svenskägda Monicos, var inte så mycket folk där så vi fortsatte till en krog som heter Gypsys (tror jag) där vi tittade på folk och bara mådde bra. Där är en väldig samling av alla sorter inkl prostituerade i minut och parti. Fast nattfjärilarna hade inte kommit fram ännu när vi var där, var lite för tidigt på kvällen. Nog saknar man detta att gå ut hemma där man kan träffa på folk man känner! Som vuxen skapar man inte kontakter lika lätt. Sen blev det indisk restaurang. Älskar det där spröda brödet man kan få till maten och jag beställde en vegetarisk rätt, grönsaker i en spenatsås. Det var så oerhört gott att jag kunde ha pussat kocken men det fick jag inte för Göran!?!

Lördagen var det utgång redan på förmiddagen. Plockade upp en kille från Karlstad vid hans hotell och åkte och åt sen frukost på ett Javahouse, en kombination mellan kafé och restaurang med trevlig uteservering och alert personal. Han var här för Räddningsverkets räkning, skulle delta i ett antal möten under en vecka. Vad det var skönt att sitta och prata svenska med någon från en stad man känner till! Var några väldigt trevliga timmar där jag fick lära mig både nyttigt och onyttigt. Att t ex få ingånde information om latringrävning eller detaljer om flygplanskrascher är kanske lite.... tja... för en tjej lite överkurs om man säger så. Har aldrig varit flygrädd, men man kan ju bli om man får veta för mycket. Hur vågar människor som vet så mycket flyga????? Men ändå.... det är som ett infekterat sår eller en trasig tand... fast man vet att man inte borde kan man inte låta bli att peta i det. Och i såna här intressanta diskussioner med människor som har kunskap... Man kan bara inte låta bli att lyssna även om man inte borde! Tack pojkar, det var nog något sånt jag behövde efter en bedrövad vecka hemma med ont...

Hade också intressanta diskussioner om detta med att leva utomlands en tid och sedan komma hem. Vi har alla upplevt det på olika sätt, givetvis är jag minst kunnig på området men har ju ändå fått smaka på inte minst genom att jag flyttat till en annan stad. Det räcker.... Alla hemkomster är märkliga. Den där känslan av att komma hem full av intryck och upplevelser, komma hem till en vardag likadan som den man lämnade och finna att INGEN är intresserad av vad man gjort , upplevt, genomlevt, överlevt..... Pratet runt kaffebordet är detsamma som när man for, ingen frågar eller intresserar sig och man är helt utlämnad till sina egna tankar samtidigt som man ska vänja in sig vid det välordnade och prydliga Sverige igen. Som kan vara så oerhört långt från det man levt i en tid. Det är väl ok för någon som mig, som ändå levt under "normala" omständigheter och inte utsatts för så mycket påfrestningar även om även jag är skakad. Men tänk alla som varit ute på olika typer av uppdrag utomlands och fått se mer än vad en människa egentligen klarar av att ta till sig. Människor som varit på olika FN-tjänster och varit ute i krigssituationer. Sett människor dö under ovärdiga omständigheter. Sett sjukdomar och umbäranden. Utan att kunna göra något sett militärt och civilt maktmissbruk. Hygieniska förhållanden som skulle få vår sjukvårdspersonal hemma att skrika i vild förtvivlan. Och så kommer dom hem.... Allt är rent, tyst och stilla och ingen frågar.... Jo kanske! Sensationsfrågan! "Har du dödat någon?" Sen lägrar sig tystnaden igen och livet går på i sin vanliga trall. Medan tankarna snurrar och tär....