Inget blir som det är tänkt i det här landet

Det har jag börjat lära mig nu!!!
På lördagsmorgonen, när jag satt en deg och inlett matlagandet för söndagens parkutflykt kom ett SMS att söndagens utflykt var inställd. Vi hade shoppat en hel del på fredagskvällen, vilket inte är särskilt kul eftersom det är rörigt på butikerna och trafiken en fredagskväll är rena fasan. Jag som är i stort behov av planering och av att planerna håller blir lite småirriterad när saker inte går som de ska men... som sagt var, jag vet ju vart vi är så helt förvånad var jag inte. Vi har iallafall mat hela veckan färdighandlat, det är ett som är säkert.

Lördagskvällen gav vi oss iväg för balettföreställningen. Åkte i mycket god tid, tänkte att man hittar väl nån bar att slå sig ner i och vänta. Föreställningen skulle vara på ett av stans bästa hotell, men det ligger i andra ändan av stan och Nairobi är stort till ytan. Lördagskvällstrafik kan vara lika eländig som fredagskvälls så det var bäst att ta i med tiden.

Kom fram i god tid, till vår stora förvåning fastnade vi ingenstans. Dock hittade vi ingen bar att sitta i, mitt ben är ganska bra nu och att sitta eller gå är helt ok, men att stå... Hu... det är en pina. (Vilka småsaker att gnälla om när man är i Afrika men.... även undertecknad är enbart människa och sig själv närmast som alla andra....).

Det visade sig att föreställningen skulle äga rum i en restaurangdel med scen. Försökte hitta vart vi var inbokade, borde vara vid något av borden eftersom vi skulle äta. Hittade ingen som helst ledtråd.... Ev vid ryska ambassadens bord men det gick inte att få bekräftat av någon för ingen av "de våra" hade kommit och ansvarig fick vi inte tag på per telefon. Det var folk överallt och bara totalt kaos, som brukligt är i Kenya...

Till slut trillade vi bara ner vid ett bord, tittade på festklädda människor av alla nationaliteter utom svart kenyaner och väntade....

Våra vänner började trilla in, förvirringen var total, ansvarig kom... Till slut, efter många om och men kom det fram att hotellet hade sålt för många biljetter och att folk som inte skulle äta hade satt sig vid matborden med påföljd att de som betalat för matbord fick sitta längst bak med sämst utsikt och vänta på att bli placerade senare... Ryssen som hade organiserat föreställningen var vansinnig! Ryssar kontra kenyaner är ingen bra kombination...

Det luktade dock gott från bufféerna och fanns ett jättestort dessertbord, vi hade någonstans att sitta under föreställningen, fick dansarnas bord alldeles framme vid scenen, och våra vänner hade kommit. Hamnade tillsammans med två jättetrevliga tjejer jag inte träffat förut. Så... det kändes helt ok till slut iallafall.

Föreställningen var magisk!!! Det framfördes korta stycken ur ett antal olika föreställningar, bl a Nötknäpparen. Åtta fantastiska dansare visade vilka konstnärer ryssarna kan vara. Satt hänförd och njöt, både av dansen och kreationerna... Och sedan, när vi andra ätit oss igenom ett par tallrikar, kom ensamblen ut i salongen och... de var bara vanliga människor... Pyttesmå, vanliga människor... Det måste vara detta som är konstnärsskap. Att kunna ladda, växa och gnistra så på scen...

Maten var ok men när det var dags för dessert var det bordet rensopat... Jaja, man kan inte få allt

Dock beslutades att vi nästa dag skulle lasta bilarna med dansare och åka iväg till området där nationalparken ligger och äta lunch på det stället där Lejonet Elsa bodde. Har ingen aning om den historien, men alla andra verkade veta det. Dansarna behövde sin vila så de kunde inte åka så tidigt som ett besök i parken behöver, men ambassaden ville ändå att de skulle få se lite av landet. Och så blev det...