Rift valley

blev lite mer än vi hade tänkt oss... Regnperioden har börjat, lite tidigare än vanligt och när det regnar här så regnar det! Resan till Lake Magadi gick bra, den vägen är ganska skaplig. Fortsatte förbi sodasjön med alla sina flamingos (det finns bilder från förra året tidigare i bloggen) och genom att förtrollande landskap präglat av en för tillfället inaktiv vulkan. Körde genom ett stäpplandskap där stäppen var förvirrande lik myr men det gick bra. Vände när vi började närma oss ett område känt för överfall, där man inte bör åka ensam, och på återvägen tog vi en mindre väg vi tagit förut. Längs den vägen brukar man kunna få se en del djur. Hittills under dagen hade vi sett lite zebror, dikdik (ett förtjusande litet antilopdjur), vackra fåglar, gnuer och några strutsar. Omvägen bidrog med några harar, några fler dikdik, lite fåglar. Inte så mycket mer. Men sånt kan man inte veta i förväg.

Grusvägen (stigen) var skaplig till att börja med, men blev lerigare och lerigare understött av ett regn som fallit under dagen. Puuuhhh... inte ens med Göran vid ratten kändes det helt ok. Men han tog oss genom lerpölar, strömmande vatten, uppför steniga slänter och över såphala vulkansandsområden. Bara det att det tog tre gånger så lång tid som det brukar ta. Det var bäckmörkt när vi kom ut på den lite större vägen som skulle ta oss till Nairobi och det började ösregna! Hade inte planerat att turen skulle bli så lång så vi hade ingen mat med oss, bara vatten. Kan ju säga att det var tre hungriga och trötta varelser som vacklade in i lägenheten på kvällen. Duschade och gav oss iväg igen för att få lite mat. Åt på en turkisk restaurang. Ingen av oss var riktigt ok i magen så vi ville ha något som inte var så kryddstarkt. Och mat fick vi, mätta blev vi och när vi kom tillbaks till lägenheten var John Blund inte långt borta.