Flyga till Sudan

gör man inte direkt varje dag... Inte jag iallafall. Vaknade redan fyra imorse, låg kvar ett tag och försökte somna om men gav upp och gick upp och rökte och funderade lite innan jag packade väskan och tog en dusch. Hade lagt upp allt jag ville ha och vad Göran sa att jag behövde och tog en sista överblick. Antagligen för mycket av det mesta, men bättre det. Har ju ingen aning om vad dom har för utrustning att tillgå här och vill kunna visa på lapptäckssömnadens möjligheter så det får bli som det blir. Förhoppningsvis slipper jag bära själv hela tiden.

Väckte en oerhört trött Göran som hade lovat skjutsa mig och Johanna, canadensiskan jag skrivit om förut som också skulle hit. Vi kom iväg i god tid, men när vi kom till Johannas lägenhet var det mörkt. Hon hade försovit sig! Tack och lov var allt packat så det blev ett hastigt farväl av barnen, en kam genom håret och iväg.

Flygplatsen var inte den jag anlände till utan en väldigt märklig historia. Fick köra långt bort och parkerade alldeles utanför incheckningshallen. En liten disk, pappersskyltar ovanför och ett tjugotal människor som trängdes. Johanna och Göran bara ställde väskorna och så stod vi och pratade. Beställde fika. Filosoferade över livet. Så småningom gick vi fram till disken och på något sätt blev det liksom klart med nån sorts incheckning. Fick boardingcard som var inplastade pappersbitar som tydligen användes om och om igen. Väldigt vänliga människor bakom disken, men de exdpedierade en fyra, fem, tolv pers samtidigt. Var väldigt undrande om det kunde bli rätt men Johanna och Göran var helt obekymrade så det var väl som det skulle. Fikade, gick ut och rökte och LÄMNADE KVAR ryggsäcken med alla resehandlingar och datorn inne. Skulle man aldrig göra på någon annan flygplats jag varit på. Planet försenat förstås. Göran åkte och kvar satt jag och Johanna, vid det laget hade jag börjat sticka för det kliade i fingrarna. Kom en dam som förut satt vid incheckningsdisken och sa till oss att ha passen redo. Vilket var signal för avfärd. Ett tiotal personer klev in i en liten taxibuss och så åkte vi tillbaks till början av flygplatsen! Passkontrollen var en jättetrevlig äldre herre som satt innanför ett galler och var helt fascinerad av mitt EU-pass. Säkerhetskontrollen fem steg bort tog tre sekunder och fem steg till så var vi utomhus. Där fanns några plaststolar, en liten taxfreebutik som rymde mer än alla Arlandas butiker på femton kvadratmeter :-)

Planet var ett tjugositsigt propellerplan. Man fick böja sig ordentligt för att ta sig in. Enligt instruktion från Göran klev jag längst bak, i handen hållande en plastpåse med en chokladbit, en minipåse jordnötter och ett paket jouse, det var flygplansmaten.

Avfärden kom ganska direkt som alla kommit in och satt sig. Alla tjugo sätena var singelplatser och våra platser längst bak bjöd på en fantastisk utsikt insåg jag. Har alltid velat åka mindre plan så det pirrade förväntansfullt i magen när starten inleddes

Ett vagt illamående gurglade i magen. Hade tagit Malarone på morgonen, malariaförebyggande, och man mår inte alldeles bra på det. Men det stillnade snart och resan upp blev fantastisk! Kenya ovanifrån är verkligen en sevärdhet! Rift Valleys kanter kastade märkliga skuggor, kratrar avtecknade sig som spår av märkliga djur, försöksodlingar i cirklar indelade i trekanter erbjöd en färgsökande människa ny inspiration, vägar ringlade, man såg frodiga gröna streck i brunbrända stråk, borde rimligen vara vattendrag som slingrade sig fram som dekorativa inslag.

Tyvärr tar ju allt trevligt slut.... Locket i öronen avslöjade att vi var på väg ner, och landskapet under oss ändrades till att bli mängder av träd i olika färger och stadier av på och avlövning.

Johanna pekade på en liten röd strimma grusväg nere på marken och konstaterade leende att det var landningsbanan. Har ju inte riktigt insikten att man kanske borde vara rädd när man flyger, tror att även piloten vill hem igen, så jag bara log tillbaks. Och mjukt som en fjäder gled vi ner på grusvägen...

Och så var vi i Sudan!