Idag har jag inte sett något

dödas, däremot har nog en hel del fötts. Efter ett antal om och men.

Måste nog börja med att berätta för er som inte riktigt känner mig att en av mina absolout största rädslor är att hålla tal. Kan skriva dom, instruera andra hur man gör, vet en massa knep. Men när jag ska göra det själv, ställa mig upp inför en grupp och hålla ett anförande så sviker nerverna totalt. Jag kallsvettas, skakar (inte bara darrar), och blir helt blank i huvudet. Man kan ju då säga att det verkar fullständigt galet att ge sig ut för att undervisa i ett främmande land på en annan kontinent...

Men att leda en grupp framåt i det som är min passion är något helt annat. Har ju funderat länge på hur jag vill lägga upp det och hur jag ville väcka intresse. Och då var det väsentligt enklare... Jag älskar ju mina textilier och tror så benhårt på att det är en mycket god väg till egen tillfredsställelse och för den här gruppen också till självförsörjning.

De flesta var väldigt, väldigt blyga för mig. Ingen av dom hade träffat någon svensk eller norsk person förut! Men jag inledde med att låta dom berätta vad dom arbetar med bara för att alla skulle ha pratat. Och alla arbetade med sömnad! De hade olika specialitéer så som skjortor, damklänningar, tunikor eller skoluniformer. Lite ovant för oss, den som kan sy hemma kan sy. Byxor hade nästan alla bekymmer med. Har sett en del sydda detaljer, bl a byxbakfickor. Dom syr med passpoal och hank och det är inte så lätt...

Och så skulle vi då ut på sömnadsresan... Visade sig att INGEN hade en aning om vad lapptäckssömnad är och vad man kan ha det till. Man syr enbart kläder, inga inredningsdetaljer, accesoarer, väskor eller sånt! Och det som står till buds är trampmaskiner. Men jag hade ju mina aningar.... Började dock med att tvinga dom att klistra tyg på rutpapper! Dom trodde nog att jag var galen, försökte förklara men såg att ingen fattade vad jag ville... Sen fick dom klippa små rutor, 3 x 3 rutor. Gav mig en bra inblick i hur dom hanterar tyg och sax och då fick jag mina aningar besannade! Hantera tyg och sax det kunde dom minsann! Och det var en väldig fart, fick bromsa dom så att det inte skulle bli tokmycket gjort.... Ville bara ha litegrann till att göra "modeller" med och att klippa på rutpapper gör ju att bitarna blir exakta. Exakthet är enda vägen till välgjorda lapptäcken.

Visade inte hur dom skulle göra för att göra en "modell" eller skiss... bara förklarade i ord. Dom sökte och trevade, jag påtalade att det dom gjorde skulle gå att sy efter så en hel yta måste vara täckt. Men fick ge upp och göra en egen modell... Vilket såklart gav det resultat jag visste, några kopierade den nästan exakt... Det är inte det jag vill! Jag vill locka fram den egna skaparglädjen, men tydligen får jag lov att gå vägen över konkreta illustrationer. Bad dom göra en fyrkant om 7 x 7 rutor med färger som dom tyckte om. Försökte förklara att man kan få färger att samspela för att skapa effekter. Hade lagt ut några tidningar på olika språk om lapptäckssömnad och dessa väckte stor förtjusning, men att sedan koppla från tidningarnas bilder till att man kan vara sin egen designer det var knepigt. Också något som är svårt för en svenska att riktigt förstå...

Sen skulle vi räkna! Jag hade såklart snabbt räknat ut att om man har 7 rutor så kan 49 cm bli en bra storlek på kudde. Enkelt mått att jobba med. Men det var också svårt. Huvudräkning ingår inte i den här världsbilden.

Men sen! Sen slår dom oss på fingrarna så det visslar om det! När dom väl var på det klara med att det skulle klippas tygbitar på 7 x 7 cm + pressarfotsbredd som sömsmån då blev det fart! Först stryka tyger... Det var ett äventyr, ingen hade använt ångstrykjärn förut. De hade lite knepigt att förstå termostaten, men när det gått hem blev det jättekul att stryka. Och dom flesta klippte exakt trådrakt utan bekymmer och utan instruktion om det! Imponerande!!! Mätte på millimetern, ritade med vanlig griffelkrita som dom spetsade till med hjälp av saxen. Vi som behöver specialpennor och pennvässare och linjaler av minst fyra modeller och skärkniv och skärunderlägg och... för att klara samma sak som dom gjorde med en pinne, en grov sax och griffelkrita.

Och så skulle det sys... Vet ni hur man spolar undertråden när man har trampmaskin??? Jag vet det nu....

Man tar en trådrulle i munnen, en skruvmejsel som man sätter spolen på och så trampar man allt vad man kan och håller spolen mot hjulet till höger på maskinen som snurrar när man trampar. Det gick fort som ögat!

Sy gick som en dans, jämt och fint, bättre stygn än våra fina elektroniska maskiner och dom snappade min sömnadsinstruktion nästan intuitivt. Däremot körde det ihop sig med det system för hur man lägger lapparna när de är hopsydda som jag försökte introducera. Så jag bestämde mig för trial and errormetoden. Hade ännu bara fått in två symaskiner så det var bara en flicka som sydde, men flera satt runt omkring och hjälpte till. Såg att sömmarna inte riktigt möttes, vilket betyder att man inte får ihop det snyggt i slutet. Det slarvades också med pressningen vilket gör att man inte heller får ett snyggt slutresultat. Och mycket riktigt, det blev till slut, efter en del möda, en kopia av skissen vilket alla förundrades över men den är definitivt inte med någon bra finish. Så det blir morgondagens övningar. Att få övriga att lära av misstagen! Fascinerades över hur fint man samarbetade! Den som förstod hjälpte intensivt de övriga att lära sig och förstå. Trots att vi inte hade språket på vår sida så gick det att kommunicera när man gick vägen över det hantverk både jag och de kan i grunden, även om våra idéer om hur det ska vara är olika och vi är vana vid olika verktyg. Hantverk är ett fantastiskt sätt att mötas!

Ingen skjuts var arrangerad för mig och Johanna hem, men nu har jag slappnat av totalt och insett att det ordnar sig. Avslappnad förresten.... Jag har aldrig varit såhär lugn och avslappnad någon gång tror jag. Det är något i luften här som gör att man landar totalt i nuet och slutar oroa sig framåt. En jag pratade med har teorin att det beror på att folket levt under krig och därför lärt sig att ingenting varar. Får man mat måste man äta det man orkar för man vet aldrig när man får mat nästa gång, det man äger måste man hålla i för annars är det borta och vänner måste man hålla av för.... Kanske är det så och kanske smittar det. Vi svenskar har inte varit med om något krig i vårt land så hur ska vi någonsin kunna förstå fullt ut?

Skjutsen blev i en bil donerad av Norsk Folkehjelp, samma sort bil som vi åkt i tidigare men oj vilken skillnad! Den som fått den här bilen hade gjort en oerhört fin vadderad ljusbeige klädsel och klätt detaljer i långhårig teddy. Lite vulgärt kanske, men kul... När vi vita kvinnor åker bil här har vi en uppgift som upptar nästan all tid och det är att vinka... Det står barn överallt och nästan alla vinkar till oss med stora leenden. Såklart man måste vinka tillbaks. Och försöka låta bli att röras av tanken på under vilka omständigheter dom växer upp, undvika tanken på den elementära skolgången, bristen på omväxlande kost och pedagogiska leksaker och i stället tänka på att dom växer upp i fred, omgivna av vuxna som hjälps åt att ta hand om dom på bästa sätt, i detta lilla samhälle som nu växer och frodas tack vare de arbetstillfällen som olika organisationer erbjuder och de utbildningar som nu finns här. Kanske finns det faktiskt hopp för de här barnen!!!