Mötet med Sudan

Klev försiktigt ur planet och möttes av en behaglig värme. Ner på gruset, noterade ett litet, litet vitt hus, ett tjugotal människor och några bilar. Bakom fanns en grön byggnad utan hus. Johanna var i desperat behov av att besöka en toa, och förklarade leende att det gröna huset var toaletter, under byggnation... Men hon har varit där förr och visste vilken buske hon kunde smyga bakom så det var inget mer med det...

Gick till det lilla vita huset, utanför fanns ett vitt par som visade sig vara en anställd på "vår" organisation och hans hustru. De var på väg till Nairobi efter ett par nätter i Sudan. Han var en smula besvärad, han erkände att han ofta brukade beklaga sig över livet i Sudan, att det var så varmt och jobbigt, men nu när frun äntligen varit med kunde ju hon konstatera själv att hans klagande var en ganska gigantisk överdrift. Hon hade tyckt det var helt ok.

En man intresserade sig lite för oss och var noga med att påtala att vi måste ta våra väskor från planet. Ingen såg ut att göra en ansats att bära dom därifrån, dom låg på marken vid planet bara så vi gick de få metrarna dit, hämtade väskorna och gick in i det lilla vita huset. Vid ett skrivbord från 1800-talet satt en vänlig man med ett stort anteckningsblock framför sig. I de med kulspetspenna dragna kolumnerna fick man skriva in vem man var, vart man kom från och varför man kom. Mitt visum var klart i förväg så jag visade upp det och passet och vips var jag klart. Johanna hade inte fått sitt visum innan, så hon fick skriva en ansökan för hand, han häftade fast ett foto hon påpassligt hade med sig, stämplade, tog emot hennes 120 dollar och så var hon klar också. Inte mer med det.... Han förhörde sig noga om Johannas civilstånd och gratulerade henne till att vara gift med en kenyan och ha en son. Frågade om hon hade några systrar, vilket hon har, och erbjöd sig glatt att gifta sig med hennes syster och ge henne barn. Totalservice i det lilla huset....

Väl utanför igen hittade vi oss en plats i skuggan. Mannen som hade visat oss intresse tidigare steg in i en bil. Och åkte iväg....

Ingen annan brydde sig nämnvärt om oss, vitingar är inget märkvärdigt på denna plats som lever på inkommande hjälparbetare och missionärer. Johanna är en handlingskraftig kvinna dock så hon beslöt oss för att åka med en kille från vår organisation som kommit dit för att hämta ett par paket. Sagt och gjort... In åkte bagaget och vi också

Från flygplatsen såg man några hyddor, runda med grästak. Vi åkte mot dessa och svängde ut på en grusväg som chauffören och Johanna berättade var huvudvägen mellan Joba och Yei. Ingenstans några stängsel, inga vakter med mäktiga gevär, inga kontroller.... Vägen bar ett facinerande mönster av hjulspår som enhetligt slingrade sig fram. Bilen var högerstyrd så jag antog att det var vänstertrafik som i Kenya, men insåg snart att det var behovstrafik. Man kör där det är minst gropigt... Fast egentligen finns förstås en regel och det är högertrafik...

Passerade områden med märkliga blandningar av olika palmer, enorma mangoträd och en märklig trädsort med enorma blad. Fick senare reda på att det är teakträd.

Hyddorna var sen länge borta, men det började så smått komma hyddor igen. Det tätnade lite mer och snart var vägen kantad av små skjul som enligt skyltar var butiker. Ungefär som i Kenya. Johanna konstaterade att "nu är vi i Yei"... Hm... tja kanske kan man kalla det stad?!? Vad vet jag vad definitionen av stad är här. Men efter en stund blev det lite större skjul med butiksbyggnader och Johanna visade på olika organisationers hemvister och några barer. Berättade att när hon började resa dit för fyra år sen var Yei nästan ingenting men det har vuxit enormt. På många ställen såg jag bränningsställen för tegelsten. Både under aktiv bränning, och formad lera. Måste definitivt försöka få se det på nära håll, lär vara en speciell process.

Chauffören var duktig på att köra, men det var nog inte lätt för honom med alla vimsiga människor, både till fots och på cykel. Och många lastbilar och andra fordon. Mycket av trafiken som ska upp i Sudan går härigenom så vi såg lastbilar från alla angränsande länder och några till.

Människorna var härliga att se på. Vackra tyger i klänningar, bärandes barnen inknutna på ryggen och ofta med något balanserande på huvudet också. Män som försöker synas, män som inte vill synas. Svarta som natten är en del. Andra bara brynta.

Kom efter att ha åkt genom allt detta som kallades stad fram till campen där vi skulle bo. Grinden öppnades av en vakt och vi var framme.