Första morgonen i Sudan

vaknade jag av antydan till morgonljus och en tupp som gol. Fåglarna började kvittra medan jag låg kvar och insöp atmosfären. Var egentligen för tidigt att gå upp, men gårdagens ölkonsumtion ville ut... Hörde ett märkligt ljud som jag inte kunde placera. Rytmiskt nästan rasslande. När jag gick upp mot fasciliteterna såg jag vad det var. Det var de norska flickorna som redan var ute och sprang! Rejäla töser det där...

Toan på den här campen är av varianten hål i golvet... Kräver viss träning för att bemästra. Vi damer har ju inte samma övning på precision som herrar har. Men allt går när man måste. Och till min stora lycka fanns iallafall toapapper så allt var helt ok. När jag kom tillbaks till rummet övervägde jag att sova en stund till, men bestämde mig till slut för att nog ta och pröva på de vedeldade duscharna! Nu var det helt ljust, det tar bara 10-15 minuter för gryningen att förvandlas till dagsljus här. Och duschen fungerade! Och varmvatten fanns det. Dagen räddad....

Nu sitter jag här på min lilla veranda, bevakar givetvis att ingen ska låsa in mig igen, njuter en kopp kaffe och åsynen av söta, bruna små getter som går omkring här utanför. Fler och fler röster hörs och livet återvänder till campen efter natten. Min första morgon i Sudan är en bra morgon!