Ingen dag blir den andra lik...

måndagen hade jag tänkt använda till stickning, det blir verkligen inte mycket gjort nu! Iofs upptas en hel del tid av bloggen och att försöka få ut något överhuvudtaget samt att försöka hantera bilder. Programmet jag har nu fungerar, men stundtals tar det väldigt lång tid ändå. Varför är oklart.

Satt rätt länge igår morse och försökte få ut blogginlägg men då fungerade det inte alls. Så kom ett sms från Johanna, visade sig att vi i fredags bestämt att åka till Monico´s och äta lunch där idag, men det hade jag glömt bort. Monico´s är det svenska stället vi var till i fredags, men sen dess har hänt så oerhört mycket så det får snart inte plats mer i huvudet! Sagt och gjort, klart jag ville följa med. Deras meny lockade med spännande sallader, fräscha fruktjouser och en chokladtårta som visst skulle vara något alldeles särskilt. Trots att det var kallt ute (jo, det kan vara kallt här också) så njöt vi i fulla drag! Tog en varsin smörgås som visade sig vara ungefär en och en halv lunchportion med godsaker som soltorkade tomater, pesto och delikat ost. Passionsfruktsjouise till det! Helt nypressad. Och sen avslutade vi med varsin cappucino och delade på en bit chokladtårta. Visade sig vara ett smart drag för tårtan var otroligt delikat, men också otroligt mastig. Dit ska vi igen!!!

Som så ofta när man har trevligt trillade tiden bara iväg, men ingen av oss hade bråttom någonstans så inte gjorde det nåt. Johanna föreslog ett besök hos "ett hål i väggenaffären" som låg intill. Såg inte mycket ut för världen och inne var trångt och rörigt men oj vad det var kul att gå och titta! Dom hade "allt"... Bl a en omelettstekpanna som måste ha varit avsedd för strutsägg. Har aldrig sett en så stor stekpanna förr! Ett otroligt sortiment på alkohol. Allehanda kökssaker. Roliga koppar och glas. Och givetvis mat. Massor av olika sorter. Jag fick nog och gick ut med det lilla jag hade bestämt mig för att handla. Stod först ett tag inne i butiken och väntade, var nog en typisk kvartersbutik för människor hälsade glatt på varandra och det pågick diskussioner överallt. Utanför fanns en bänk i skuggan som jag slog mig ner på medan Johannas köpsession fortlöpte. Och jag hade så roligt där på den turkosa bänken! Folk kom och gick, småpratade med mig och varandra. Där hade jag kunnat sitta länge....

Men allting har en ände, Johanna blev slutligen klar och vi packade in oss och våra inköp i hennes bil och kastade återigen oss ut i den galna nairobitrafiken. Körde i riktning hemåt, men så fick Johanna syn på en liten förskola och frågade om det var ok att vi gick in. Hennes Toby är 22 månader och hon känner att det är dags att han får lite extra stimulans på dagarna. Det är en väldigt klipsk och aktiv kille så det är nog klokt. Vi stannade till och gick in. Fann ett litet paradis. Skolan hade tre olika grupper. Den grupp Toby skulle passa in i, de allra yngsta, består av 10 barn, två lärare och två assistenter!!!!!! Jo, det är sant! Vilken härlig personaltäthet va! Området var noga instängslat, ägarinnan till skolan var en lite äldre, lugn och samlad och väldigt klok kvinna som hela tiden föreföll ha barnens bästa för ögonen. Hon betonade att grupperna i skolan är blandade från olika kulturer och socialskikt och hon menade att detta är oerhört viktigt för att barnen ska få trygghet i livet. Lokalerna var helt barnutformade och det föreföll ständigt pågå kreativa aktiviteter. Och mycket av det barnen gjort hängdes upp så att barnen ska få känna sig sedda och bekräftade. Det var ett väldigt intressant besök! Ett minus dock, vatten är problem på många ställen i Nairobi, otroligt nog eftersom det är en storstad, och de har tankar som kommunen ska komma och fylla på. Nu hade de inte fått vatten på fyra veckor så det var en evig kamp att lösa det problemet.

Vi var eld och lågor när vi for därifrån, men Johanna är en noggrann kvinna och vill göra ordentliga efterforskningar innan hon bestämmer något så hon frågade om vi kunde stanna vid en skola till. Nästa blev en Montessoriskola.

Hann knappt in förrän vi var sålda! Vakten tog emot oss mycket vänligt, ordnade så vi blev mötta. Observera att vi kom oplanerat! Vi blev hänvisade till en oerhört vänlig och effektiv kvinna på ett kontor. Inskrivna. Fick omedelbart ett möte med rektor som visade sig vara en varm och trevlig kinesisk man. Inbjöds till hans kontor där han förklarade att han skulle berätta ungefär 20 minuter och sen skulle vi få se skolan.

Det var mysigt därinne, stolarna var sköna och jag hade turen att en liten silverfärgad katt kom och hoppade upp i mitt knä och bara myste. Fanns en del konstföremål. Klassisk musik på låg volym hördes i bakgrunden. Utanför var det grönt och frodigt och den kinesiske mannen var väldigt pratsam och trevlig så tiden bara gick.... Han avbröt sig ett par gånger och konstaterade att han pratade alldeles för mycket men han tyckte vi var så goda lyssnare så det kunde inte hjälpas... Efter en dryg timmes utlägg om Montessoripedagogiken, något jag alltid varit nyfiken på men pga att jag inte har några egna barn aldrig utforskat, var vi tvungna att förklara att vi nog måste iväg. Båda har vi karlar på väg hem från jobbet och klockan hade nu passerat fem på eftermiddagen. Men innan vi gick fick vi gå runt på skolan och titta. Och det var bara helt otroligt! Stora, generösa, välbyggda lokaler, överallt pedagogiska övningar och leksaker, pooler, en för större barn, och en för de minsta, vackra planteringar, textilier för att dämpa ljud, 35 lärare och assistenter på 110 barn (fast det var inga barn i skolan igår) och överallt klassisk musik på låg volym. Katten följde efter oss på rundturen och rektor skrattade och sa att den katten är alldeles för social....

Vilken dag... ett tack till Johanna som tog med mig, det här skulle jag aldrig ha en chans att få se på egen hand!