Snurrig onsdag med konstigt slut

Kan väl inte påstå att de senaste månaderna varit lugna och stillsamma utan särskilt många händelser men igår blev det ytterligare lite annorlunda.

Görans dotter sa när hon skulle resa hit att hon ville göra ett specialarbete för sin skola. Hon går på gymnasiet. Hade inte formulerat sina tankar om vad hon egentligen ville göra men hade sett en film med svältande, tiggande barn på en av sajterna här på Internet och blev inspirerad av det. Jag och Johanna hade pratat lite innan och jag och Göran pratade med med dottern och det ändade i att Johannas kenyanske make Anthony lovade ta med dottern ut i de två största slumområdena här i Nairobi. Hon måste ju göra sitt arbete själv, utifrån eget huvud men i Kenya finns inga läger med svältande barn. För övrigt tycker jag såna tiggarfilmer är snaskiga, men det kan/bör man kanske inte säga. (Men jag tycker det... Tycker att dom förringar människor.) Det enda vi vuxna kan/bör göra är att visa på hur verkligheten här i landet ser ut och så får hon själv försöka strukturera upp sina tankar. Blir spännande att se vad som kommer ur detta....

Nu har hon alltså upplevt/sett

• flygplatsen med sitt egna kaos och bristfälliga administration
• den katastrofala Mombasavägen med vanvettig trafik
• Shimoni, en pytteby vid världens ände i ett stadium vi västerlänningar inte kan förstå
• att sova ute på afrikanska landsbygden i ett litet hus med myror och diverse kryp som kamrater och apor och märkliga fåglar utanför
• dykt i Indiska oceanen
• ätit under tusentals fladdermöss
• kört fast mitt ute på afrikanska landsbygden och fått hjälp av ett tjog vänliga kenyaner i ett område där överfall på turister inte är ovanligt
• varit på flera fina köpcenter i Nairobi olika tider på dygnet
• varit med oss ut till dykklubben med den härliga skaran människor från alla världens hörn
• ätit med fingrarna på en etiopisk restaurang
• ätit kinamat serverad och lagad av svarta
• åkt bil i den galna nairobiska trafiken och sett hur hundar, katter, kaninen och marsvin säljs i en av de mest trafiktäta rondellerna vid ett av köpcentren

Och denna dag skulle hon alltså ut i slummen med en kenyan hon bara träffat en gång. Efter moget övervägande och rådgörande med Anthony kom vi fram till att dom skulle förflytta sig med matatu, dvs de galna småbussarna som ilar fram som skottspolar över hela landet. Normalläge är att man blir plundrad när man åker sån så Anthony lovade ta hand om kameran och hon fick med sig pengar i form av mynt att placera í flera fickor. En tur med matatu kostar 1 eller 2 kr beroende på tid på dagen. Att även jag eller Göran skulle följa med hade förmodligen bara försvårat situationen, det är lättare för en ensam tjej i sällskap med en svart man att "få" vistas i områdena.

Johanna och Anthony kom hit, och de som skulle till slummen gav sig av. Jag och Johanna hade en avslappnad soffdag, hon jobbade på sin dator, jag stickade och så drack vi kaffe och.... ja... lite oroade vi oss allt trots att vi vet att Antony är en pålitlig och trygg kille som kan sitt land och har vänner överallt. Göran åkte till sitt kontor en sväng. Vid lunchdags stack jag och Johanna iväg till en italiensk restaurang i närheten och åt varsin delikat pastarätt. Fick senare veta att samma tid hade dottern och Anthony suttit på ett hak i slummen och ätit lokal mat ackompangerat av flugor och berusade kenyaner.

Ett bra tag senare samlades vi alla i vår lägenhet igen. Det var en tagen, och väldigt smutsig men nöjd dotter som dök upp. Tvingade in henne i duschen med bakteriedödande tvål så hon inte ska dra på sig något otäckt efter att ha vandrat längs stigar där avloppen töms rakt ut, gått över sopberg, hälsat på människor med oviss handhygien och givetvis blivit granskad av barn. Hon har med sig bilder hem till sverige som inte många vita människor någonsin har fått/kommer att få ta. De hade varit i båda slummarna, åkt matatu fyra gånger, sett ett par bostäder inifrån hos Anthonys släkt och vänner, ätit på en lokal liten bar, varit uppe i några högra hus och sett det hela uppifrån och Anthony hade berättat allt det han kunde berätta. Jag kan ju säga att det är inte samma tjej som dök upp här i fredags längre! Perspektiven vidgas så sakteliga. Bara detta att inse att kenyas fattiga inte sitter insvept i en filt och tigger utan att många faktiskt försöker sträva mot ett bättre liv är en stor insikt. Att inse att det finns människor så illa däran och utslagna att de filmer vi ser hemma verkar cencurerade. Att inse att människor här kan bo flera stycken tillsammans på en yta som vi hemma betraktar som en klädkammare. MEN också inse att trots armodet och smutsen och avsaknaden av prylar så är livsglädjen enormt mycket större här än vad den är hemma. Det är stort!!! Väldigt stort!!! Kan bara hoppas att det här ger henne en bra start in i vuxenlivet och utvecklar hennes sinne för att upptäcka världen och förmedla den till andra. Det är enda sättet att ändra något tror jag. Att vi upptäcker och berättar, lär av varandra och tillåter oss att fördomsfritt betrakta även det som på ytan inte är vackert....

Som jag sagt så många gånger förr.... livet är mer levande här....

Men idag ska vi hålla oss i bilen, åka till Rift Valley och se lite vyer och djurliv och imorgon ska vi till ett av de bästa och mest välorganiserade köpcentren. Och ha ett öga på att hon inte blivit traumatiserad av det hon upplevt, men jag tror inte det är någon större fara. Vi får se.