Tårarna hotade svämma över

när jag gick från klassrummet idag. Det har varit en lång, varm, svettig, strulig dag där jag glömt både att dricka vatten och att "besöka damrummet".... Dagen avslutades med att rektorn kom in på ett besök för att se hur det gick för oss. Att elever kan vara så stolta och glada över att ha sytt en enkel väska, och att en rektor kan vara så stolt och glad över sina elever... det är helt obeskrivligt att få uppleva... Ryser fortfarande när jag tänker på det.

Det vi gör är så basalt sett med svenska ögon. Men för den grupp jag har den stora förmånen att få arbeta med är det som att en ny värld öppnar sig. Tidningarna jag hade med mig är snart sönderbläddrade, min lilla attiraljlåda är genomgången gång på gång, de "verktyg" jag visat fingrade på och granskade. Och klassen är överens om att dom vill följa med till sverige och få arbeta med sömnad hos oss. Det hisnar när man tänker på vad dom skulle kunna åstadkomma där när man ser vad de kan göra när nu när dom börjar förstå möjligheterna som öppnar sig.

Det är INTE enkelt det här! Vi förstår inte varandras språk särskilt väl, kvinnan som skulle hjälpa att tolka hinner inte vara hos oss. Dom klarar idag inte att ta till sig det jag säger, det måste göras praktiskt och dom kopierar fortfarande precis som jag gjort. Först... Men kuddsömnaden har lossnat nu! Idag har flera stycken gjort nya kuddar där de fått ordning på färgerna och nyttjat befintliga tyger väl. Några har också frångått den storlek jag angav från början vilket verkligen gör mig glad! Vill definitivt inte binda upp dom utan bara ge kunskap så att de kan skapa utifrån egna idéer och behov. Och det artar sig... Faktum är att dom gjort slut på de tyger vi har redan så jag har bett rektor om flera. Får se vad vi får, det är jättespännande!

Har sytt själv idag också! Oj vad dom skrattade när jag trasslade med drivrem och trampning, men dom har varit väldigt hjälpsamma så jag kom igång bra. En symaskin är en symaskin ändock även om det är bekvämt med de fina elektroniska hemma som tänker åt en. Gäller bara att få kläm på rytmen så att den syr framåt och inte bakåt. Kan förresten berätta att dom faktiskt har en overlockmaskin!!! Jodå... och den fungerar... Har tagit kort på den så ni ska få se bara jag kommer på hur jag ska få bilderna från kameran till datorn. Varken jag eller Johanna har datorer som klarar att läsa minneskortet i kameran och ingen kabel har jag med mig. Men vi kanske kan få låna en imorgon. Overlocken... ja, den drivs också med fotkraft! Otroligt!! Hade ingen aning om att det var möjligt.

Det blir många, många skratt... Att livet kan vara så oerhört olika. Vi lever på samma klot , våra faktiska behov är desamma, men i totalt olika världar ändå.

Har fått en ny önskedröm... Drömmer om att få komma hit igen och se folk vandra runt på stan med mina härliga elevers handsydda kassar i händerna istället för alla eländiga plastpåsar som slängs överallt... Håll en tumme att drömmen går i uppfyllelse! Då har något hänt i Sudan som är positivt, kreativt, uppbyggligt på så väldigt många sätt... Håll en tumme...